Kategori: Regional utveckling

Bokbussen kommer!

Det ljuder en trumpetsignal i Ödängla bygata – den ekar uppmuntrande mellan faluröda uthus och linoljemålade boningshus. Bokbussen har kommit på sin månadsvisa runda till den kustnära landsbygden i Mönsterås. Min mor, 70+, har en stor korg med böcker som hon ska lämna till chauffören och bibliotekarien Sten Torstensson. Han svarar genom att plocka fram en bok som mor har beställt, bästsäljaren Ved.

Mor och hennes grannar har därmed bättre service än många på landsbygden i min nuvarande hemkommun, Karlskrona. Det är många år sedan denna kommun, som är fyra gånger så stor vad gäller invånarantal, drog in servicen med bokbuss. Mönsterås har visserligen inte egen bokbuss, men köper tjänsten av Nybro kommun.
3000 böcker står uppställda i hyllorna. Det är skönlitteratur för alla åldrar, faktaböcker, generöst med barnböcker och ljudböcker.
– man lär sig så småningom vilka böcker låntagarna vill ha, säger Sten som är en av fyra bokbuss-bibliotekarier.

Det finns något mycket sympatiskt i detta med bokbussen. Nyss invigde traktens dotter, miljöminister Lena Ek, ett nytt bibliotek i Mönsterås. Trots denna storsatsning finns det plats för en bokbuss i kulturbudgeten. Den kör sina rundor precis som förr. Samtidigt som den ger kulturell stimulans och service till landsbygdens invånare, så talar den på sitt sätt om för dem att kommunen faktiskt tycker att även de är viktiga och värda en guldkant på tillvaron.

Nominera till ”Årets bibliotek 2013”!

Hallå Blekinge! Här har aldrig något bibliotek fått utmärkelsen ”Årets bibliotek” – en utmärkelse som har funnits sedan 1986. Nu är det väl ändå dags? Finns det inte något bibliotek i vårt vackra landskap som skulle platsa i den skaran? Jag menar, nu har faktiskt Olofström blivit årets kulturkommun! Kom igen, kulturblekinge!

Allvarligt talat: även om jag förstår att det kommer lite plötsligt, kan det väl ändå vara en rejäl sporre för er som bestämmer om kulturinvesteringar. Tänk att få stå på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg om några år och ta emot pris för att ni har tagit kulturellt och samhälleligt ansvar och skapat ett rasande fint bibliotek. Kanske ni inte hinner ens till valåret 2014, men det blir fler valår (får vi hoppas).

Sen kan jag tycka att själva utformningen av prissymbolen kunde vara lite mera publikfriande, men konst ska ju inte alltid stryka medhårs. Nils Hebo heter konstnären och hans verk kallas tydligen ”rostiga gubben”, men de enda jag vill kalla rostiga gubbar är de som inte satsar på biblioteken.

Kanske finns redan årets bibliotek i din närhet? I så fall ska du definitivt gå in på DIK:s hemsida och nominera. Kanske har våra fina bibliotek i Blekinge en chans i alla fall.

Jurist ska få bullret mellan myndigheterna att lägga sig

Buller i planeringen

Femårsjubilerande skrift om buller i planeringen.

Det är intressant att se hur politiken hanterar svåra samhällsfrågor. Buller i storstäder kan förvisso kallas ett i-landsproblem, men det är å ena sidan helt klart att buller orsakar hälso- och andra miljöproblem – å andra sidan är det en naturlig följd av att vi människor klumpar ihop oss i stora städer. Nu ska en jurist klara det som myndigheterna inte har fixat.

Under många år har buller varit en konfliktfråga mellan flera myndigheter med olika uppdrag. Boverket, Naturvårdsverket, Socialstyrelsen – alla har de utifrån sina respektive uppdrag haft synpunkter på hur man ska hantera bullerfrågan. Tonen i debatten har stundtals varit hög och det har hela tiden varit svårt att få till en gemensam hållning. Frustrerade kommunpolitiker som vill ge klartecken för nya byggen har skyllt förseningar på de statliga myndigheternas oförmåga att enas.

Medierna har också haft problem i sin rapportering. Jag minns när jag som pressansvarig på Boverket för ett halvt decennium sedan var i Stockholm med dåvarande chefen för Planenheten, Mårten Dunér, och några av hans medarbetare. Vi skulle presentera publikationen Buller i planeringen som bland annat innehåller så kallade allmänna råd. Till och med inom samma mediebolag blev bilden kluven! SVT gjorde dels ett inslag i riksnyheterna (Rapport/Aktuellt) som handlade mycket om hur skadligt bullret i storstäderna är, dels i lokalnyheterna (ABC) om att Boverket fixat att det äntligen skulle finnas möjlighet att bygga i centrala Stockholm (som jag minns det). Två helt olika inslag var det!

Nu har det alltså gått ett halvt decennium sen dess och många problem kvarstår, myndigheterna agerar så att exempelvis kommunerna får intrycket att staten inte har en klar linje när det gäller buller. Då gör bostadsminister Stefan Attefall det han måste, lyfter över frågan till en (hyfsat) utomstående part. Det blir juristen Anders Lillienau, rådman vid mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt, som får denna intrikata uppgift.

Men myndigheterna slipper inte undan: Boverket och Naturvårdsverket ska fram till den 31 augusti ta fram vägledande underlag vid planering för byggande av bostäder i områden som är utsatta för buller från hamnar, industrier och annan liknande verksamhet. Jag gissar att det finns fd kollegor på min tidigare arbetsplats Boverket som får ta kort semester i år. Men det finns ju fina resmål som är som bäst på hösten.

En annan lite rolig aspekt är att när Boverket för några år sedan frågade allmänheten vilken typ av buller som man störs mest av, visade det sig att det var – grannarna i minst lika hög grad som trafiken!

Så utvecklar man kulturutbudet på landsbygden (bildsida)

Studieförbundet Vuxenskolan och Blekinge bygdegårdsdistrikt anordnade på onsdagskvällen den 25 oktober en diskussion om kulturen på landsbygden. Boel Henckels utvärdering av det värmländska projektet Kultur på landsbygd och en diskussion om hur man ska utveckla kulturlivet på Blekinges landsbygd, med bygdegårdar och liknande lokaler som motorer, var de båda huvudämnena.

Du kan läsa ett direktreferat av kvällens föredrag och diskussion på min sidoblogg: Ingemar Lönnbom i detta nu. 

Användning av referatet och kopiering av bilderna är tillåten med angivande av källa: ”Lönnbom media www.lonnbom.se”

Effektivt tystad på Bokmässan i Göteborg

Det har talats mycket om yttrandefrihet den senaste tiden. Under årets bokmässa blev jag bestulen på denna rättighet – och det finns ingen jag kan klaga hos. Efter första dagen gav nämligen stämbanden upp. När jag försökte yttra mig kom bara en tunn väsning fram. Inte mycket att komma med i larmet på Bok- och biblioteksmässan. Därmed fanns ingen möjlighet att diskutera, nätverka, intervjua eller informera.

Jag omges av härliga och hängivna kamrater i Harry Martinson-sällskapets monter.  Vi arbetar mycket bra tillsammans, men trots kamraternas glada tillrop blev denna Bokmässa en klar besvikelse. För vad är nyttan med att finnas på plats när man inte kan diskutera, informera, skämta, knyta kontakter, intervjua osv med hjälp av den egna rösten. Plötsligt är man en andra klassens invånare, ja, nästan som en invandrare som inte kan språket! En mycket nyttig erfarenhet, men inte så praktiskt för den som vill ta till sig ny information och få koll på vad som är på gång i litteraturen, biblioteken och bokbranschen. Väldigt mycket av det som var tänkt, gick helt enkelt inte att genomföra.

Innan rösten försvann helt, hann jag i alla fall göra ett gästspel hos Gunnel Carlson (känd från TV:s Gröna rum) och till min stora glädje få möjlighet att inte bara puffa för Harry Martinson utan också för Blekinge. Gunnel kommer ju härifrån och själv är jag övertygad om landskapets potential. Vi enades i alla fall om att Blekinge mycket väl kan betecknas som ”Sveriges trädgård”, ett begrepp som av någon anledning hamnat på undantag i de senaste årens marknadsföring. Nu finns det personer som mycket väl kan tänka sig att ta upp den tråden och använda begreppet. Gunnel och jag enades om att man borde kunna göra ännu mer. Får avvakta tills rösten har kommit tillbaka!

Tankar vid en ödegård

Häromdagen var jag ute och reste i Blekinges vackra och spännande skogsbygder. Men det är inte lätt att hitta med hjälp av GPS i en smart telefon, för lika tätt som det är med adresser i tätorterna, lika glest är det på landsbygden.

Det som stör mig allra mest, är att det verkar som om införandet av gatuadresser på landsbygden har börjat radera ut namnen på ”ställen”, det vill säga små gårdar och torp. Det hade naturligtvis gått att föra in dessa namn, precis på samma sätt som man för in namnen på större byar och samhällen. Men myndigheter och den kommersiella marknaden tycks inte så intresserad av detta. Lantmäteriet, som har en enorm ortnamnsskatt i sina arkiv, är till stora delar affärsdrivande, något som antagligen har lett till att det är glest med ortnamn på den smarta telefonens kartor. Gården på bilden har antagligen ett namn, men det framgår inte i den smarta telefonen och införandet av gatuadresser på landsbygden har lett till att den har en intetsägande adress som Södra Älmtavägen och så en siffra. Mycket trist och antagligen en tämligen onödig klåfingrighet.

Man får glädja sig åt de skyltar som finns, exempelvis Blekingetrafikens hållplatser, som inte anger några gatuadresser, utan ”riktiga” ortnamn som det härintill – Avundstorp. Underbart. Även om det skulle vara en omtolkning av ett gammal Anundstorp, så är det härligt att se hur dessa språkliga fornminnen, våra ortnamn, lever kvar.

Rädda socknarna – för demokratins skull

Det finns inga tunga skäl att avskaffa socknarna i folkbokföringen. Däremot finns det tunga skäl att bevara dem. Ett avskaffande skulle vara ännu ett bevis för alla dator-ovana och kulturarvsintresserade att datorer är kulturarvets fiende. Detta i en tid när vi på alla sätt behöver öka den digitala delaktigheten. Kontraproduktivt är bara förnamnet.

Förslaget kommer från Skatteverket, en myndighet som under ett antal år under förre generaldirektören Mats Sjöstrand har lyckats väcka respekt och höjt sitt anseende hos allmänheten högst avsevärt. Nu jobbar hans efterträdare Ingemar Hansson och dennes medarbetare oförtrutet på att rasera det förtroendet, särskilt hos dem som arbetar för och med det svenska kulturarvet, där sockenindelningen är en viktig grundsten.

Det är ekonomiska och ”rationella” skäl som ligger bakom förslaget. För oss som ser det låga intresset för datorer och Internet som en demokratisk fara är detta resonemang obegripligt. I själva verket är det ju så att datorsystem idag mycket väl kan hantera en administrativ nivå till utan att storkna. Min teori är dessutom att det sannolikt inte ens skulle behövas exempelvis postnummer idag. Kan datorprogrammet Google Earth hitta en adress i Iowa och en i Pajala på metern när och dessutom räkna ut det exakta avståndet mellan dem utan postnummer, så borde det gå att skicka brev mellan sagda destinationer utan dessa gammaldags datakoder från hålkortens sextiotal.

Varför blir jag då så frustrerad över detta förslag att avskaffa socknarna? Jo, för att jag och en kollega just nu arbetar på ett projekt för att ÖKA den digitala delaktigheten i de grupper som är intresserade av kulturarv – såväl i staden som på landsbygden. Vår hypotes är att alla invånare i detta land behöver vara med på nätet eftersom så mycket av det demokratiska samspelet i samhället idag sker där. Det gäller debatt, det gäller myndighetsinformation, det gäller möjligheten att göra sin röst hörd och skapa nätverk. Samma hypotes har tydligen exempelvis Internetfonden och projektet Digidel, som varje år satsar av våra gemensamma medel (insamlade av Skatteverket!) på att öka den digitala delaktigheten.

Den här beskrivna klåfingrigheten från Skatteverkets sida leder bara till att de människor som tidigare sett datoriseringen som ett hot mot kulturarvet får vatten på sin kvarn. De blir knappast mer intresserade av att bege sig ut på den digitala arenan. Heder åt Blekinge läns tidning som tar upp frågan idag. I skrivande stund kan jag tyvärr inte länka till just den artikeln, men det finns mycket klokt skrivet sedan tidigare:

Debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av 22 tunga namn inom svensk kulturhistoria.

Ted Rosvall i GP

Webbtidningen Hela Gotland

Lönnbom media är nu officiellt

Nu heter mitt företag officiellt ”Lönnbom media”. Mitt gamla företagsnamn ”Journalist Ingemar Lönnbom” är alltför begränsat, det räcker med att titta på beskrivningen i vidstående officiella dokument från Bolagsverket för att inse detta. Den gångna veckan har varit minst lika intensiv som den föregående, med en ”långresa” till Växjö, projektdiskussioner och massor med trevliga kontakter inom medier, kultur och folkbildning.

Det mest glädjande för mig som företagare är kanske att jag tillsammans med en kompanjon nu har tagit hem ett jobb som vi ska leverera till årsskiftet och som har med miljöfrågor att göra. Det är närmare bestämt en broschyr och det innebär förstås en del kreativt tänkande och fotograferande. Jag får också användning för mina kunskaper om trycksaksframställning förstås.

Vidare har jag fått möjlighet att ge en offert på regelbundna webbtexer och foton till en utbildningsinsitution i Sydsverige, något som gläder mig mycket.

Samtidigt pågår arbete med flera olika projekt som olika kollegor till mig har initierat i samarbete med ”Lönnbom media”. Det är i samtliga fall mycket inspirerande och roliga idéer, som under den gångna veckan kommit närmare förverkliganden. Men man vet aldrig! Som egen företagare kan man aldrig ta något för givet, hur bra man än tycker att idén är.

Ett härligt möte i veckan hade jag med filmaren Mats Harrysson i Växjö. Vi har inte några konkreta samarbetsprojekt just nu, men man blir verkligen inspirerad av att träffa denne (ta inte illa upp nu, Mats) nestor inom dokumentärfilmning som inte har den minsta tanke på att lägga kameran på hyllan utan har en massa idéer och unik kunskap som han gerneröst erbjuder oss andra.

Vi arbetade ihop på 1990-talet när vi båda var pionjärer i den nystartade TV4-kanalen och gjorde lokal TV i sydost, han som filmande företagare, jag som vikarierande nyhetsredaktör.

Jag vet att Mats Harrysson har fått Ronneby kommuns kulturpris, men han vore värd ett större pris, typ guldbagge för lifetime achievment – eller åtminstone ett från Region Blekinge!

Rapport från Klafs i koven del 1

Solen sken, folket kom och Ungskärsborna bjöd på kulturfestival med den humoristiska rubriken ”Klafs i koven”. Det blev succé för denna kulturella kraftsamling som omfattade såväl lokal personhistoria som grönländsk maskdans. Dessutom lokal matkultur, slöjd av olika slag och dans i hamnen.

Radio- och filmproducenten Birgitta Lindström, som  bor omväxlande på Ungskär och Luleå, är idégivare till festivalen, medan det är Lisbeth Johansson, Ungskärsbo med arbete på Karlskrona kulturkontor, som har kläckt festivalnamnet. Enligt vissa dialektforskare har ordet ”kove” med ”koja” att göra, i varje fall är det en liten avgränsad enhet och här får det förstås som en liten skyddad och grund vik, ungefär.

Det var alltså ett mycket späckat program som bjöds, där det blev stor uppmärksamhet för den i särklass mest långväga gästen, Elisabeth Heilmann Blind, som framförde en traditionell grönländsk maskdans. Den ägnas ett särskilt blogginlägg med bilder.

Ett bildspel med gamla bilder på Ungskär, traditionella arbetsuppgifter och befolkning i vardag och fest inledde dagen. Föreningen Gamla Carlscronas ordförande Göran Mårtensson visade gamla filmer, där det bland annat avslöjades att Prins Wilhelm (yngre bror till vår tidigare kung Gustav VI Adolf) hade filmat på Ungskär till en av sina dokumentärfilmer.

Det följde en rad föredrag med anknytning till skärgården, Ingemar Lönnbom om ortnamn, Michael Helgesson om vikingatiden och den vikingaby, Valshall, som nu tar form på Senoren, Marit Anglert berättade bland annat om starka kvinnor i skärgården och om snapphanetiden. Snapphanar fanns även i Torhamnsskärgården även om minnena av detta har bleknat. Marit Anglert kunde visa på dokumentation från tiden som väcker nya frågor om hur stort motståndet mot den svenska överheten i denna del av Blekinge var under tiden efter freden i Roskilde och det Skånska kriget. Bland annat omnämns i en källa en ”belägring av Karlskrona år 1681” som inte tidigare har varit allmänt känd.

Före Marit Anglerts föredrag hade ”Engångsorkestern” genomfört en bejublad konsert. Orkesterns mest namnkunniga medlem är författaren Katarina Mazetti som ju har anknytning såväl till Karlskrona som till Tjurkö. Katarina Mazetti och Marit Anglert hade också ett kort estradsamtal om olika historiska företeelser i skärgården och Karlskrona.En överraskning för alla var också att Cecilia Sörman De Rico, skådespelare med rötterna i Karlskrona men som numera bor i Los Angeles, kunde delta i festivalen genom en av henne författad och inläst berättelse om hur hon först mötte Ungskär som flicka – den hade på förmiddagen förts över från Kalifornien till Ungskär via Internet. Den som ville vistas ute i det vackra vädret kunde gå en tipspromenad med specialskrivna frågor, eller studera öns fågelliv tillsammans med ornitologen Hans Edenwall.

Hela tiden serverades kroppkakor i ett tält i hamnen och såldes olika typer av slöjdalster. Bland annat fanns här trasmattor som hade fått namn efter öns kvinnor. Det mesta hade en strykande åtgång eftersom det kom mer publik till Ungskär än någon hade kunnat ana.

På kvällen fortsatte det hela med grill- och danskväll i hamnen med musik under ledning av Staffan Appelqvist.

Arrangörerna var mycket nöjda och underströk att framgången var en följd av en gemensam kraftansträngning. Det enda smolket i glädjebägaren var att ett antal personer tvingades avstå från festivalen eftersom de helt enkelt var för många som ville ta den reguljära båten från Torhamn.

(Texten och bilderna får återges helt eller i delar med angivande av källan, dvs Ingemar Lönnboms blogg, lonnbom.se)

En region som vågar

VISBY. Idag, lördag, blev jag rejält inspirerad! Var på besök hos Region Västerbotten som funnits på plats i Visby hela Almedalsveckan. Regionens kommunikationschef Thomas Hartman gav mig en halvtimme av sin tid för att berätta om varför en region väljer att satsa på en veckas närvaro så långt hemifrån mitt i sommaren och vad man åstadkommer.

Thomas berättade bland annat att det koncept Region Västerbotten har jobbat fram är så attraktivt för intressenterna i Västerbotten att de själva vill vara med och satsa – för att de själva får ut så mycket av den regionala närvaron i Almedalen. Region Västerbotten har därmed kunnat samla resurser att ha ett gemensamt hus 100 meter från Donners plats (centrum för alla aktiviteter under veckan), anordna välbesökta seminarier, kort sagt göra allt det som hör till en seriös aktör under Almedalsveckan, utan att det kostar skjortan.

Som jag ser det, har Region Västerbotten sett igenom fördomar och slentriantänkande och ser vad Almedalsveckan är idag, nämligen:

  • Ett miniuniversitet med närmare 2000 seminarier i viktiga samhällsfrågor – idag skickar exempelvis kommuner och andra som behöver vara sparsamma sina tjänstemän till Almedalen för att få gratis kunskap. Det är kunskap som i höst kostar 10 000 kronor per person och dag att inhämta när den serveras i Stockholms kommersiella konferensutbud.
  • En möjlighet att informera och påverka politiker på riksplanet, inte genom spektakulära utspel utan genom nätverkande och kontakter.
  • En möjlighet att nätverka med kollegor från andra delar av landet. Inte minst finns ju ”alla” där – det vill säga en stor del av organisationssverige (som ju annars finns utspritt främst i Storstockholm).
  • Ett sätt att samla folk från den egna regionen som av olika anledningar finns i Visby under veckan. Och ge dem en gemensam och därmed mera slagkraftig plattform.
  • Ett sätt att lära folk från den egna regionen att börja tänka i termer av marknadsföring, nätverkande, varumärke i en stimulerande omgivning.

Det är här jag tror att man ofta underskattar möjligheterna mest: det har naturligtvis stor betydelse för i det här fallet västerbottningar att campera ihop i en hel vecka. De lär känna varandra på ett helt annat sätt än på hemmaplan där de stressar från sammanträde till sammanträde, fasta i sina respektive roller. Jag ser en enorm potential i detta!

Att ta plats på en nationell arena är viktigt för lokala och regionala organ. Det handlar om att bygga varumärke, javisst, men det handlar också om att bygga självförtroende och framtidstro i den egna gruppen.

Vad gör det om inte DN eller Aftonbladet eller andra riksmedier ger så stort utrymme åt Region Västerbotten – man får lokal uppmärksamhet i Västerbotten för att man vågar och väljer att satsa i ett stort sammanhang. Och de som är med får ny energi, nya kontakter, nya idéer.

Efter att ha pratat med Thomas Hartman kan jag bara göra den enkla reflektionen: det här kunde andra, exempelvis Region Blekinge (som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat) också göra.

Nu riktigt ser jag hur arméer av jantelagare rynkar pannan. Vad ska en liten region i Almedalen att göra. Där är väl bara en massa lobbyister och politiker? Svaret är alltså:jo visst finns de där, men Almedalen är mycket mer än så.

Verkar detta för bra för att vara sant? Varför inte gå in och titta på Region Västerbottens facebook-sida och kolla vilken aktivitet det är där (man kan exempelvis se genomförda ”spaningar” där): http://www.facebook.com/#!/regionvasterbotten – själv är bästa researcher…