Forskares rön om myndigheter kan komma att utnyttjas

(Ljud från evenemanget) magnus Fredriksson och Josef Pallas (se tidigare blogginlägg) kommer att älskas av medierna, särskilt vissa ledarskribenter, för deras forskning kan användas i populistiska syften. De forskar nämligen om myndigheters kommunikation, en verksamhet som självklart ska granskas, men som också omgärdas av en massa myter, till exempel att den är jättedyr.

Det har nyligen varit en massa snack om att Försvarsmakten lägger 745 000 kronor på att informera i Almedalen. Ursäkta, men hur skulle man annars nå så många – beslutsfattare, påverkare, allmänhet – på så kort tid? Och  745 000 är väl typ vad uttaxningen på banan med ett JAS-plan kostar?

Fråga stora svenska företag vad de lägger på PR så får ni veta! Nej visst nej, det får ni inte, för de har inte total öppenhet som myndigheterna.

Nu får jag säkert mothugg och jag erkänner genast att jag provocerar medvetet. men om man håller sig inom någotsånär vettiga ramar, så ser jag inget skäl till att myndígheter ska avhålla sig från att möta och föra dialog med politiker, påverkare och allmänhet. Och sådan verksamhet kostar pengar.

Ett utmärkt exempel är civil- och bostadsminister Stefan Attefalls statssekreterare Ulf Perbo, som förvisso vet vad man kan åstadkomma i Almedalen. Han har nämligen ett förflutet inom påverkarorganisationen BIL Sweden. Nu, som man i staten, är han visserligen närvarande i Visby, men sannolikt med en mycket lägre budget än i sitt tidigare jobb. I ett enkelt partytält i länsstyrelsens trädgård för han och socialdepartementet dialog med olika medparter i samhället. Praktiskt och effektivt, eftersom de andra ändå är på plats – och socialdepartementet har hand om länsstyrelserna så han har säkert låg tomthyra också!

Spännande forskning pågår om myndigheter

(Ljud från evenemanget) Varför vill svenska myndigheter kommunicera? Hur rättfärdigar man de pengar man lägger på kommunikation? Det är frågor som två forskare vid Göteborgs respektive Uppsala universitet just nu söker svaren på. På torsdagskvällen framträdde magnus Fredriksson och Josef Pallas i Nowas trädgård, Visby, och berättade om sina rön.

Forskningen pågår och det var därför framför allt de iakttagelser som har gjorts under materialinsamlingen som nu kortfattat redovisades. Och vilken insamling det har varit! magnus Fredriksson vid JmG har läst igenom samtliga styrdokument som reglerar kommunikationen vid våra 260 nationella myndigheter. Det är om jag hörde rätt tio fulla ringpärmar med A4-dokument. Då är att märka att det ”bara” är 180 av de 260 som har den här typen av urkund.

Forskarna tycker sig se att myndigheterna främst stödjer sig på tre principer för att motivera sin kommunikation: den industriella (ordning och reda, kommunikationen ska stötta myndighetens verksamhet), den civila (ett led i den demokratiska processen), ryktbarhet (myndigheten ska ha ett gott anseende, synas).

Nu vill forskarna gå vidare. Josef Pallas från Uppsala universitet har den senaste veckan följt ett antal myndigheters kommunikationsverksamhet i Almedalen. Hur väl stämmer det man faktiskt gör med de styrande dokument som finns?

En mycket intressant teori, som jag själv med erfarenhet från sex och ett halvt år i en statlig myndighet, tror det ligger mycket i är denna: de styrande dokumenten kommer till för att höja statusen för kommunikationsarbetet inom myndigheten. myndighetsledningar och-eller informationsavdelningar inser att kommunikation är viktig, men det behövs en teoretisk bas för att få acceptans för detta hos myndighetens medarbetare.

Hotet mot kvalitetsmedierna

Det är slående att många seminarier med intressant innehåll här i Visby den här veckan saknar viktiga ingångsvärden. Igår var det begreppet ”neutral kulturinstitution” som diskuterades livligt utan att någon först hade definerat vad det betyder. Idag onsdag bevittnade jag ett seminarium där begreppen ”kvalitetsmedier” användes, men även det utan att man fick någon entydig bild av vad det betyder.

Det var medieföretagen som bjöd in under rubriken ”Fria informationsflöden och förändrade medievanor – hotas kvalitetsmedierna?”. Efter ett inledande och mycket underhållande inlägg av amerikanen Robert Levine kom diskussionen att handla en hel del om huruvida det är möjligt för medieföretagen att ta betalt för innehållet på nätet.

Något som blev mycket tydligt var att det är stor skillnad mellan medierna i Sverige och i USA. Den största skillnaden är public service där SVT och SR har en stor del i att så mycket material av hög kvalitet finns tillgängligt utan avgift hos oss.

Det var emellertid också tydligt att även representanter för tryckta medier och forskare ser positivt på framtiden för kvalitetsmedier och kvalitetsjournalistik.

Robert Levine hävdade, med stöd av exempel från USA, att enda sättet att överleva som kvalitetsmedium är att tjäna pengar, och då måste man ta betalt även för det som finns på nätet. En effekt av detta är också att fler behåller sin prenumererade papperstidning.

Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling, kritiserade medieföretagens ägare för att de har för lågt självförtroende och därmed inte värderar innehållet i sina medier efter förtjänst (min tolkning av ett inlägg som gjordes på engelska).

Lennart Wiklund, ordförande för medieföretagen, var väl den som var mest pessimistisk. Han påpekade vikten av att man bevarar upphovsrätten, det är enda alternativet, sade han. medieindustrin har en knagglig väg framöver.

Så följde en trepartsdiskussion mellan Thomas Mattsson, chefredaktör, Expressen. Cilla Benkö, blivande VD för Sveriges Radio och Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket. Det var här skillnaden mot förhållandena i USA blev tydliga, bland annat hävdade Cilla Benkö med kraft att det inte är möjligt att ta betalt för nyheter i Sverige.

Thomas mattsson passade på att dödförklara presstödet (något som har gjorts i många år, men nu kanske det är dags att snickra till kistan). Samtidigt konstaterade han att svenska medier är mycket mera produktutvecklade än motsvarande på andra håll i världen och att det beror på ett antal politiska beslut. Därmed klarar man också bättre av den nya mediesituationen.

Cilla Benkö gjorde reflektionen att det riktigt stora hotet är att den unga generationen över huvud taget inte konsumerar traditionella medier. Hennes recept på det är att släppa materialet fritt.

En annan intressant notering är att den övervägande majoriteten av publiken vid en handuppräckning visade sig anse att kvaliteten på journalistiken i svenska medier är högre idag än på 1980-talet.

Så småningom släpptes även Elsa Falk, chef för Plan produktion och tidigare kommersiell redaktionschef på Aftonbladet, Ingela Wadbring, professor i MKV, Mittuniversitetet och Bosse Svensson, Mktmedia & Stampen in i diskussionen. Totalt sett en intressant och angelägen diskussion.

Se evenemanget på Bambuser: http://bambuser.com/v/2802223

Den neutrala kulturinstitutionens död

På senare år har vi fått uppleva hur vissa museer och andra kulturinstitutioner har tagit hänsyn till olika grupper i samhället, antingen därför att man har varit rädd att trampa på tårna eller för att man har upplevt att det har funnits en hotbild. Under ett ”debattle” – modernt begrepp för debatt med hårt styrda former – diskuterades på tisdagen ”Den neutrala kulturinstitutionen är död”.

Platsen var Riksutställningars lokaler på Artillerigatan, en liten bit utanför ringmuren i Visby.Till och med arrangören insåg att detta var en rubrik som är i fyrkantigaste laget. Nu valde man i alla fall att lägga upp diskussionen som ett ”debattle” där var och en får exakt lika lång tid och det inte sker något direkt meningsutbyte mellan deltagarna. Samtidigt twittrar publiken och dess inlägg publiceras på en skärm vid sidan av scenen.

I det lag som sades vara för påståendet att den neutrala kulturinstitutionen är död återfanns: Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf. Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn och ungdomsverksamhet på Kulturhuset. Edda Manga, idéhistoriker. Moderator var: Ted Hesselbom, chef Röhsska museet. I laget mot fanns: Tebogo Monnakgotla, tonsättare. Johan Wingestad, tf verksamhetschef Konstnärernas Riksorganisation. Eva Cooper, debattör Timbro.

Det visade sig att de sex deltagarna i detta debatt-fältslag var mycket artiga mot varandra, applåderade varandras inlägg och var allmänt välformulerade. Det visade sig också att var och en gjorde en egen tolkning av begreppet ”neutral” i detta sammanhang. Samstämmigheten blev synbarligen ganska stor och det intressanta som kom ut av diskussionen var bland annat det jag nämnde inledningsvis, nämligen att oavsett om kulturinstitutionen i fråga ser sig själv som neutral eller icke neutral, så måste ledningarna visa mod att våga utmana ”den goda smaken” eller koncensus. Det är i alla fall vad jag tar med mig från detta debattle. Sannolikt kommer det så småningom att läggas ut som film på bambuser av Riksutställningar, jag kunde inte få besked om när detta sker.

https://twitter.com/#!/search/debattle

Kultur är liv

Det finns människor som man litar på direkt, bara genom att de har en så genuin övertygelse och är så angelägna om att förmedla den till andra. En sådan person är Gunnar Bjursell, professor i Göteborg. Han framträdde på ett seminarium i Visby på måndagen, ett seminarium som gav min magkänsla rätt: kultur är inte bara ett tidsfördriv, den är avgörande för om vi mår bra rent fysiskt och mentalt också.

Det var Sveriges konstföreningar som anordnade, en folkrörelse som kämpar hårt för att intressera även yngre. Det är synd att det är motvind, för i en tid där bilden är slit och släng-vara behöver många lära sig att ta sig tid att verkligen betrakta bilden och låta den sjunka in, inte bara vara en del i ett flöde.

Gunnar Bjurvall inledde med att berätta att människan har skapat musik i mer än 80 000 år. Av detta drog han den logiska slutsatsen att det finns en positiv effekt på vår överlevnad som biologiska varelser av musiken (och annan kultur). Sedan följde ett oupphörligt intressant föredrag som i princip var en genomgång av en mängd tämligen nya upptäckter inom inte minst hjärnforskningen.

I USA, där man är mera ”lekfull” i forskningen, enligt Gunnar Bjurvall, har man gjort uppseendeväckande upptäckter när man tagit bilder av musicerande människors hjärnor. Musikens helande och lindrande effekter är inte bara något man ”inbillar sig” utan det finns numera gott om belägg för dess goda effekt, bland annat på intelligens (som i och för sig är en svårmätt materia).

Gunnar Bjurvall avslutade med att understryka hur enormt viktigt det är att ge små barn nycklarna till de kulturella aktiviteterna och upplevelserna. När de har kommit upp i puberteten är det för sent på många sätt. Men det man fick i barnaåren sitter kvar och kan ge frukt även vid hög ålder. Det är ingen slump att exempelvis stroke-rehabilitering tar hjälp av de drabbades egna musikalitet och musikminnen. Gunnar Bjurvall gav tips om en mängd olika forskningsprojekt och uppsatser. Jag hoppas kunna återkomma till detta snart!

Myndigheter med förtroende

20120702-133619.jpg Sveriges myndigheter åtnjuter ett ganska gott förtroende hos allmänheten. TNS SIFOs undersökning som presenterades i Visby idag pekar dock ut några stora myndigheter som har problem. De får låga förtroendebetyg, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, Migrationsverket.
Det finns säkert många skäl till detta, men det är väldigt tydligt att de myndigheter som har direkt kontakt med medborgarna och ofta förekommer i medierna ligger risigt till! Återkommer i frågan. På bilden från förmiddagens pk Maria Abrahamsson, riksdagsledamot och Birger Östlund, pr-firman Westander.

Ett verkligt hedersuppdrag

Känner du till Radioakademin? Det är en ideell förening som tar radio på allvar och som delar ut Stora radiopriset varje år. Som gammal radiomedarbetare har jag på avstånd följt dess arbete under många år. I år har jag dessutom fått äran att delta i arbetet med att vaska fram de allra bästa radioproduktionerna under året från våren 2011 till våren 2012.

Det är självklart ett stort hedersuppdrag. Just nu är den kära smarta telefonen fulladdad med radioguld som jag lyssnar på igen och igen. Så mycket bra radio som görs – och så anonym radion är jämfört med TV. Ofta väldigt oförtjänt. Jag tror att just smarta telefoner och vårt rörliga och röriga liv är en jättechans för radioproducenter som har en intressant historia att berätta. Och de är många, lita på det!

Den 20 september är det Radiodag. Då, men inte förr, får du veta vilka som har vunnit Stora Radiopriset i olika kategorier. Till dess, ta en titt på Radioakademins webb och förundras över radions mångfald.

Åter till eget företagande

(In English below) Nu återvänder jag till livet som egen företagare, författare, redaktör, konsult i mediefrågor, moderator, skribent med mera efter sex och ett halvt lärorika och roliga år på statliga myndigheten Boverket. Mer rutinerad och med ny kunskap i bagaget ser jag fram mot att få spännande uppdrag inom kultur och samhällssektorn men också att arbeta med egna projekt.

Jag blev egen företagare 1994. Slag i slag fick jag flera spännande uppdrag: dåvarande redaktören på Sydöstran, Donald Holmgren, tyckte att jag skulle göra tio mittuppslag i tidningen om Blekinges historia. Jag fick foto- och redigeringshjälp av Mattias Mattisson och Lasse Larsson, dessutom kostade tidningen på att Karl Petermann tecknade för att illustrera olika historiska händelser. Ni som känner till mina böcker förstår att den artikelserien var ursprunget till boken”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” (2000, andra upplagan år 2001).

Ann-Louise Liljeborg, turistchef, bad mig att göra en broschyr med namnet ”Sevärt i Blekinge, Sveriges trädgård” (ej att förväxla med boken med samma namn). Då kom jag för första gången i kontakt med Susanne Demåne, som idag är välförtjänt hyllad konstnär, men då gjorde illustrationsjobb vid sidan av konstnärsskapet.

Och så, det mest överraskande: Sydost TV, TV 4 i Växjö, önskade mig som redaktör för sina  nyhetssändningar, de hade nämligen fått ett överraskande avhopp. Jag hade aldrig gjort TV tidigare, utom på journalisthögskolan, men som frilans måste man våga! Så det blev flera spännande och nya bekantskaper inom några månader.

Ett antal böcker hann det bli under åren som fri skribent. Den senaste kom 2005 – precis innan Boverket anställde mig – och heter kort och gott Blekinge (Bilda förlag). Nu har jag till slut vågat begära medlemskap i Svenska författarförbundet – och fått styrelsens bekräftelse på att mitt arbete har sådan verkshöjd att jag får vara en del av detta förbund! Så nu blir det väl ”Författare mm” på visitkorten. Stabschef på Boverket är en titel jag bar med stolthet, men författare är i min värld väl så prestigefullt – och därmed också en utmaning. Du som följer min blogg kommer också att följa mina ansträngningar som ”författare mm”!

I now return to life as a self-employed writer, editor, consultant in media matters, moderator, etc., after six and a half, instructive and enjoyable years in the Swedish national agency for housing, building and planning. More experienced and with new knowledge, I look forward to exciting projects in the cultural and community sectors, but also to work on my own projects. A number of books have been written over the years. The last one came in 2005 – shortly before I was employed by the agency – and is simply entitled ”Blekinge”. Now I finally dare to print ”author” (or ”author etc.” on my business cards. Chief of Staff is a title I wore proudly, but the title author in my world is at least as prestigious – and thus also a challenge. If you follow my blog will also follow my efforts an ”author etc.”!

I översättandets snårskog del 1

Ett seminarium om att översätta Harry Martinson, hur kul kan det vara? Jo det kan jag tala om: väldigt kul och framför allt är det något som sätter igång tankar om språk och vad det egentligen innebär att kommunicera.

För andra gången i världshistorien samlades idag, måndag, det som lite skämtsamt kallas Näbbeboda akademi. Det är egentligen ett seminarium, men det har egenheten att genomföras i en av de skolor där den blivande nobelpristagaren Harry Martinson fick sina första inblickar i världen utanför Jämshögs socken.

Det  var en dag som gick i ett huj, men så var det också en imponerande samling experter på svårigheterna med att översätta Harry Martinson. Jag hoppas att kunna presentera en del av materialet i kommande bloggar och på Harry Martinson-sällskapets sidor på nätet.

Det blev så många intressanta möten, men samtidigt alldeles för kort tid. Den blygsamme Maiping Chen, som har gjort det fantastiska arbetet att översätta Aniara till mandarin, Brita Green, som spirituellt och auktoritativt jämförde olika översättningar till engelska, Dorotea Liebel, som från en tysk-svensk utgångspunkt resonerade kring Martinsons nybildningar av ord och Ann-Marie Vinde, som med en imponerande språkkunskap jämförde hur samma översatta stycke kan variera beroende på vilket språk de översatts till och vilka val översättaren gjort. Tobias Theander, som haft en avgörande roll i översättningen av Aniara till vietnamesiska visade med sina exempel från den färdiga texten hur olika svårigheter att överföra nordiska egenheter till ett tropiskt klimat övervunnits. Göran Bäckstrand gav ett antal exempel på hur olika det kan gå till när en svensk författare översätts.

En upplevelse för mig personligen var att få träffa Allan Lundberg, skriftställare, som jag hade kontakt med senast 1979 på våren, då han var redaktör för Pressens Tidning. Idag är han 90 år gammal, men har så sent som 2011 publicerat en essä i tidskriften Horisont med titeln ”Aniara översatt”. Martinsons språk fascinerar gammal som ung. Bland de yngre denna dag var Ida Eriksson som representerade Folkuniversitetet som tillsammans med Harry Martinson-sällskapet stod bakom arrangemanget.

En glömd konferens

Vem minns Östersjökonferensen 1986? Jag hittade detta mycket välbevarade inplastade ”presskort” från den händelserika våren 1986 i mina gömmor. Men minnet sviker totalt, kanske för att det hände så mycket runt omkring.

Detta var när Sovjetunionen fortfarande existerade – och alla trodde att det skulle fortsätta finnas till länge än. Olof Palme mördades natten till 1 mars och bara några dagar efter Östersjökonferensen skulle någonting gå alldeles fel vid ett kärnkraftverk ingen hade hört talas om förut.

Som reporter på Radio Blekinge hade jag efter sex år på lokalradion ganska tunga uppdrag, så skulle jag till magasinsprogrammet ”På direkten” göra ett upplägg om just Östersjökonferensen. Några dagar senare satt jag i Stockholm och intervjuade blekingesonen Mats Jönsson på Metall (nu IF Metall, jag skrev fel i första versionen av denna text)  inför första maj.

Östersjöfrågorna var mycket heta den här tiden, kring 1990. Karlskrona kommun marknadsförde sig som Östersjöns mötesplats. Det skapades ett Östersjöinstitut och Östersjölaboratoriet etablerades. Samtidigt inleddes och fullbordades Sovjetunionens sönderfall. Just våren 1986 var fredsrörelsen i Sverige dessutom stark just i Blekinge, med Astrid Einarsson i Ronneby som en ledande person. Den 10 april hade jag gjort ett reportage om ”fredsfostran” – ett begrepp som känns väldigt gammalt idag (eller?).

Om man söker på nätet hittar man inte ett spår av Östersjökonferensen, åtminstone inte några referat. Visst är det märkligt: en massa människor samlades i Karlskrona och diskuterade under stort allvar. Men vad? Och vad blev resultatet? Kanske någon annan minns? Kommentera gärna.