Vandrande stad – kärlek i stora mått

Kärlek i stora skopor öser ”Pinamackorna” och deras vänner över örlogsstaden Karlskrona. Men det är en kärlek som inte alltid är besvarad – ”du kan så mycket mer!” utropar regissören Emelie Trossö och utmanar därmed sin älskade hemstad under den dramatiserade stadsvandringen ”Vandrande stad – historier längs muren.

Lyckliga ni som verkligen har lyckats få biljetter till denna teaterupplevelse som ännu några timmar efter ”ridåfall” får mig att rysa lite av välbehag (för det är inte den kyliga julikvällen som har långtidsverkan, väl?). Det är inte någon vanlig stadsvandring och den är heller inte en sådan där man får se historiska tablåer med tydligt undervisningssyfte.

Nej ”Pinamackorna”, idégivare och producenter av detta lilla underverk, står för något annat. Min tolkning är att de har kommit fram till att Karlskrona som stad är lite vilsen, söker sin identitet. De är ute efter att vi som bor i Karlskrona ska få upp ögonen för att vi själva har makten att bestämma vilka vi är och vad som är stadens själ – och att den makten ligger hos en stads befolkning som helhet. Vi skriver själva vår historia, i stort och smått, och därmed finns egentligen inga begränsningar! Detta var en teaterföreställning som gjorde mig riktigt glad.

Scenografin bestod alltså av Karlskronas gator och gränder – och det fascinerande är att endast några få platser längs en axel från Bastion Aurora och bort till Västerudd användes. Det finns så många andra som skulle kunna nyttjas, men detta räckte mer än väl. Det fanns mer än tillräckligt med spelplatser med utrymme för en mängd roliga skrönor och vackra tablåer att njuta av och att ryckas med i.

Hela föreställningen karakteriserades av kreativ fantasi på många olika plan. Tal, dans, musik, uppsluppen humor och djupa tankar. Om bara ”Pinamackorna” fortsätter utveckla sitt konstnärskap, kommer vi att få se mera magi av detta slag. Kanske kan vi till och med skapa en teater i Karlskrona, en som är befolkad, så som det så längtansfullt uttrycks i pjäsen/stadsvandringen.

Denna sommar har vi sett minst tre teaterföreställningar utomhus i Karlskrona och det är ytterligare några i andra delar av kommunen. Vilja att skapa teaterupplevelser och publik som vill vara med finns alltså. Nu handlar det om att fundera över hur man vill definiera sig själv: som en kulturkommun eller något annat. Den definitionen kan alla som bor i Karlskrona påverka. Gärna samtidigt som man öser kärlek med skopor över staden – och visar respekt både för dem som gillar och för dem som inte gillar arkitektur från efter 1905 (det år då den sedermera rivna saluhallen byggdes).

Lite om ortnamn i Blekinges skärgård del 2

Jag visste såklart att många ortnamn ger prov på en ganska grov humor. När jag bad läsare med anknytning till Ungskär att skicka in sina favorit-ortnamn så var Skitare-Pelles hallar det första om kom in. Här fortsätter min berättelse om ortnamn i Blekinges skärgård!

Skitare-Pelles Hallar finns upptecknat på registerkort redan år 1949 och betecknar ett rev som ligger öster om Ungskär. Typiskt grundstötningsnamn skriver jag utan att veta säkert. Hallar är dialekt för hällar, i  det här fallet ligger de alltså under vattnet och Skitarepellen är förstås beteckning på en person som säkert inte hette så i kyrkboken. Nu kompliceras det här förstås av att skitare är en numera utdöd benämning på en i skärgården inte så välsedd fågel, nämligen labb, som på grund av sin ekvilibristiska och bisarra vana att ibland fånga upp andra fåglars träck i luften har kallats just skitare. Om den stackars Pelle också blev uppkallad efter denna fågel vill jag låta vara osagt.

Sedan kom Tvegölja, öster om Öppenskär, som jag är lite osäker om hur det ska uttalas. Tve är förstås två, som i tvestjärt. Men gölja skulle teoretiskt kunna ha med göl att göra. Här får jag stödja mig på professor Ivar Modeer som var en av de främsta ortnamnsforskarna under 1900-talet, och dessutom seglade runt i denna skärgård så tidigt som 1929 och 1930 och upptecknade och noterade vad han såg. Tvågölja eller Tvegölja består av två klart åtskilda hällar, skriver han på registerkortet i ortnamnsarkivet i Uppsala.

Holländaren var en svårare nöt att knäcka. Det är ett skär som ligger i närheten av Hylteskär och det gör en ju inte klokare. Det finns ju en roman och en opera som heter Den flygande holländaren. Holländaren betyder i det här sammanhanget skeppet som kommer från Holland, precis som Tysken kunde betyda skeppet från Tyskland, Fransosen skeppet från Frankriken (fast fransosen också användes om könssjukdomar, men det ska vi inte gå in på nu). Om Holländaren möjligen är ännu ett grundstötningsnamn får jag lämna öppet. Men otroligt är det inte. Holländarna var ju under en tid stora intressenter när det gällde östersjöhandeln och här har säkert mer än ett holländskt skepp försökt navigera i smala farleder. Här finns ju också ett grund (?) som heter Engelsmannen.

På tal om namn på olika nationaliteter så finns ett intressant sådant namn på Hasslö, nämligen Garpahamnen. När jag upptecknade namnen i min hemby i mitten på 1970-talet, vet jag att min far talade om en ö som han uttalade ungefär Galvskär. Hur skulle då detta förstås? Som vanligt fick man gå till de tidigaste skriftliga källorna. Där framgick att det tidigare uttalet antagligen var Garpskär. Alltså ett ortnamn med samma förled som Garpahamnen på Hasslö. Ivar Modeer har förklarat även detta, det är alltså så att garp betyder tysk. Det är alltså tyskar som har seglat vid våra kuster som har gett namn åt dessa platser. Garp har också efterhand kommit att betyda högljudd och skrytsam person, något som naturligtvis är djupt orättvist mot våra tyska gäster, särskilt mot dom som i alla ödmjukhet utnyttjar våra hotell och campingplatser.

Ringelöva är ytterligare ett skär med ett knepigt namn. Lövja är ett ord som har med trolldom och läkedom att göra. Om det är ett gammalt lövja vi har i detta ortnamn är det mycket intressant. Det finns också en version Ringelöt.

Attenöga, holme i Torhamns skärgård så skriven 1949. Även här får jag passa, men påpekar att attan som bekant betyder arton.

Pickeleran – finns inte noterad i ortnamnsarkivet, men är ett vattenområde som är grunt och svårnavigerat. Här fastnade bland annat ett fartyg som hette Constantia, även det ett grundstötningsnamn som finns kvar i våra dagar.

Karamassaflöt, skrivs Kajamassaflöt i ortnamnsregistret, senast 1949. Masse kan vara ett öknamn för Mats, Kajamasse kan alltså vara benämning på en person. Stenen ligger vid Kuggeskär.

Flickorna (vattenområde), finns inte heller förtecknat. Tror inte att det kan vara flickor i vår betydelse, flickor är ett ord som inte har varit så vanligt i Blekinge, det är ”däkor” i stället.

Gastahålan. Ortnamn med gast- förekommer på ett och annat ställe i skärgården. Det handlar förstås om att man där tyckt sig höra ljudet av osaliga andar, spöken, som där har skrikit och fört oväsen, gastat.

Käringahålet. Hål har man ofta kallat platser där vinden har fått tag, blåshål.

Ungskär – jag har aldrig sett någon tolkning av detta ortnamn. Den lokala dialekten gör att man ibland hör uttal som närmar sig Ongskär, eller Ångskär. Det är intressant eftersom ång- är ett mycket vanligt led i ortnamn, tänk på Ångermanland, Njutånger med flera. Ång med verbet änga betyder ”trång”. I vissa delar av sydsverige har man kunnat säga att en skjorta ängar, då den är för trång. Det är ju trångt på olika sätt både i farvattnen och på själva ön, varför man skulle kunna tänka sig en sådan tolkning.

Nämsterholm  – finns som Närmsteholm, alltså den närmaste holmen, ofta i förhållande till den närmaste bebyggelsen, vars invånare har gett namnet.

Drakerännan, kan vara en påminnelse om drakskepp eller gammal folktro.

Sjunkakrok. Finns ingen riktigt bra förklaring.

S​kvalflöten. Skvalp vid den flata hällen?.

Kassaflöten, möjligen efter kase, vårdkase eller efter en speciell fiskfångsapparat som bestod av burar och som kallades katse.

Böaflöt – böta?flöten. Om det är ett gammalt böta-flöten, så är det ännu ett bevis för att den här delen av blekingekusten har dominerats av svearna (så som Wulfstan antyder på 800-talet, när Blekinge nämns för första gången i skrift). Namnen på böt- har nämligen med det gamla sveaväldet att göra. Motsvarande platser där danerna hade vårdkasar heter något på båk-.

Böteskullen. Böte vårdkase eller tidig fyr-föregångare.

Hans Bribersör

Jakob och Ingemaria två stenar.

Bordskivan – likhetsnamn, flat häll.

Ensten, enstenen,stenar som ligger för sig själva.

Ja, så var det Öppenskär som tidigare har kallats Öppenjävel. Där anser jag att ortnamnstolkarna inte jobbat tillräckligt grundligt hittills. I standardverket ”Ortnamnen i Blekinge” tas det för givet att den ursprungliga formen har med jävul att göra. Men det är inte alls säkert. Tyvärr finns inga riktigt gamla skriftliga former. Det råder stor förvirring redan på 1600-talet.

  • Ypengiefla på 1680-talet
  • Open gofvel 1684
  • Opengiewel 1750
  • Öppengafwel 1790

Så vad är förleden? Öppen, yppen, åpen? Åpen betyder självisk, glupsk, hungrig.

Och efterleden – kan det vara gavel? Det är inte okänt att man har liknat öar vid hus och därmed kunnat kalla en sida av en ö för gavel. På den yttersta ön tillhörig min gamla hemby Ödängla vilken heter Svartingsskär, finns ett gammalt håmmställe som heter Gaveln. Jag kan inte göra en definitiv tolkning, men det finns en mängd intressanta möjligheter. Än så länge får vi leva i ovisshet!

Om du eller styrelsen i din förening vill ha en rolig och intressant stund där vi pratar om ortnamnen i din trakt, så hör av er till mig på telefon 0708 310392, så fixar vi en tid! Kanske lämplig underhållning till årsmötet i vår?

Lite om ortnamn i Blekinges skärgård del 1

Mitt enkla bidrag till Klafs i koven, kulturfestivalen på Ungskär var en stunds berättande kring ortnamn i skärgården. Eftersom jag kommer att arbeta vidare med ortnamnen, kanske i form av något skriftligt och i varje fall i ett antal föredrag framöver, så tänkte jag här bara ge några smakprov och tipsa om hur man kan bli sin egen ortnamnsforskare!

Det sista – att bli sin egen forskare – är egentligen lättast och roligast: att forska om ortnamn börjar med att man pratar med folk i den trakt man är intresserad av. Och att prata med folk – och det är inte bara män, utan även kvinnor, glöm inte det – är ju roligt för det mesta. Man lyssnar av vilka ortnamn som finns. Det är inte säkert att de namn man då får tag på även finns på kartor eller i officiella sammanhang. Ofta stämmer inte heller det lokala uttalet med den officiella skriftformen.Men notera alltid hur ordet uttalas, det har stort värde.

Sedan blir det lite knepigare. Man ska ta reda på de äldsta skriftliga beläggen för ortnamnen. Eftersom  Blekinge låg i utkanten av det danska riket, är det ofta ont om riktigt gamla belägg. Men från 1600-talet och framåt brukar det gå att hitta skriftformer av ganska små lokaler (grund, skär, holmar). Kartor är naturligtvis guld värda i detta arbete.

Därefter handlar det om att sätta in ortnamnen i sammanhang, studera terrängen, ta reda på olika dialektala specialord och specialuttryck,läsa Svenska akademiens ordbok, ja, varhelst den kan finnas leta kunskap som kan lösa ortnamnens gåta. Ofta är det ganska lätt att förstå vad ortnamnen betyder, men ibland kan det finnas dolda budskap i dessa språkliga fornminnen. Många ortnamn, särskilt de på stora öar, åar och sjöar, härstammar från medeltiden eller kanske ännu längre tillbaka!

Får du tag på boken Ortnamn i Blekinge av Göran Hallberg från 1990 så kan du skatta dig lycklig. Den är sedan länge slut i bokhandeln och har inte tryckts i ny upplaga.

Inför Klafs i koven uppmanade jag folk med anknytning till Ungskär att skicka in sina favorit-ortnamn. Jag fick verkligen några riktigt svåra nötter att knäcka. Skitarepelles hallar var den första nöten. Men den tänkte jag återkomma till i nästa blogg om ortnamn.

Om du eller styrelsen i din förening vill ha en rolig och intressant stund där vi pratar om ortnamnen i din trakt, så hör av er till mig på telefon 0708 310392, så fixar vi en tid! Kanske lämplig underhållning till årsmötet i vår?

Karlskronakonstnär i Litauisk akvarellhappening

I fredags, den 27 juli, deltog  karlskronakonstnären Irina Novokreščionova i en workshop i akvarellmålning i Klaipedas skulpturpark. Det var helt gratis för alla att delta, i parken fanns staffli, färger och penslar och konstnärer som hjälpte deltagarna tillrätta, rapporterar den litauiska tidningen Vakarų ekspresas.

Denna workshop var en del av utställningen Plein Air akvarellmålning som – om jag förstår saken rätt – organiseras av konstnären Renatė Lūšis (namnen i detta blogginlägg anges med reservation för stavning). Deltagare är kända konstnärer från hela världen. Förutom Irina finns också Åke Franzén, även han konstnär i Karlskrona, med i kretsen och han var med på vernissagen den 21 juli i Prano Domšaičio galerija där de tre nämnda konstnärerna tillsammans ställer ut fram till den sista augusti.

När man ser den härliga bilden med den unge (blivande?) konstnären och Irina Novokreščionova i parken kan man inte annat än hoppas att vi får många liknande kulturarrangemang i Blekinge och Karlskrona.

Alla konstnärerna som deltog i fredagens workshop: Renate Lūšimi (Klaipėda), Laima Drazdauskaite (Vilnius), Tomu Karkalu (Klaipėda), Marta Vosyliūte (Vilnius), Ruah Edelstein (Los Angeles), Jolanta Vitkute (Sverige), Irina Novokreščionova (Sverige), Virga Urbonavičiene (Klaipėda), Jurga Sidabriene (Vilnius), Romanu Borisovu (Klaipėda), Liuda Liaudanskiene (Kretinga), Justina Pakalnyte (Vilnius), Vilija Kazragyte (Kirnės, Šilalės raj.), Ariadna Čiurlionyte (Vilnius), Aušra Andziulyte (Kaunas).

Rapport från Klafs i koven del 2

Det inslag i Klafs i koven, kulturfestival på Ungskär, som gjorde störst intryck på mig var den grönländska maskdans som utfördes av skådespelaren Elisabeth Heilmann Blind. Denna strålande vackra blekingska skärgårdseftermiddag befann sig publiken mitt uppe i en grönländsk traditionell dansföreställning, inte bara som åskådare utan också som deltagare.

Elisabeth Heilmann Blind har en intressant bakgrund, grönländska i botten och därmed dansk medborgare, men dessutom med starka band till en annan minoritetskultur, nämligen den samiska, genom sin make och verksamhet i den samiska kultursfären.

Den grönländska maskdansen är alltså en traditionell dans, som utföres både av män och kvinnor. Nu må det ursäktas om jag inte har begripit allt i denna livsbejakande och kanske också skrämmande uttrycksform, men man måste kanske inte förstå allt…

Elisabeth Heilmann Blind inledde med att sminka sig till oigenkännlighet och samtidigt berätta om sin kultur och därmed sätta in dansen i ett sammanhang. Jag uppfattade här ett underliggande budskap att när man lever i en omvärld där man ibland tangerar gränsen till vad den mänskliga kroppen kan uthärda, då måste man hela tiden göra det som är klokast för att överleva. Exempelvis är det då inte alltid klokt att försöka skydda barnen från allt som är farligt och skrämmande. För om man har lärt sig hantera sin egen skräck grips man inte av panik när det verkligen blir farligt.

Maskdans innebär alltså först och främst att den som dansar ska ”spöka ut sig” som vi smålänningar kan uttrycka det. Om åskådarna inte kan gissa vem det är som dansar, är det bara desto bättre. Detta ger också en möjlighet för män och kvinnor att överskrida sina kulturellt givna könsidentiteter. Männen kan ju i sin iver att lura åskådarna bli mera feminina och kvinnorna anta ett mera maskulint uttryck. Här ger alltså dansen en möjlighet till en slags mental säkerhetsventil.

När så dansen kommer igång, är det sexuella en del av uttrycket. Men Elisabeth Heilmann Blind underströk också att detta är ett sätt att skratta åt sexualiteten och att avdramatisera den (om jag nu fattade rätt). Omväxlande med dessa komiska delar så kom utbrott av häftig energi, groteska miner och hotfulla gester. Redan sminkningen gör att dansaren kan uppfattas som skrämmande, de explosiva utbrotten gör naturligtvis mera därtill!

Det fina var nu att festivaldeltagarna på Ungskär var helt med på noterna efter den korta introduktionen. De levde med i dansen. Det var säkert en smula skrämmande för några av barnen, men Elisabeth Heilmann Blind har rutin att hålla sig precis på rätt nivå – och hon hade ju sminkat sig i allas åsyn och alla som ville fick efteråt komma och titta på henne hur hon såg ut utan denna mask. Det var flera barn som sökte upp henne efteråt och fick se att hon faktiskt ser helt ”normal” ut!

Kanske lärde några barn och vuxna lite mer om att hantera det som är farligt och skrämmande, denna soliga sommardag i Blekinges skärgård.

(Fritt att publicera hela eller delar av denna text, med angivande av källa ”Ingemar Lönnboms blogg” eller www.lonnbom.se! Gäller även bilder.)

Rapport från Klafs i koven del 1

Solen sken, folket kom och Ungskärsborna bjöd på kulturfestival med den humoristiska rubriken ”Klafs i koven”. Det blev succé för denna kulturella kraftsamling som omfattade såväl lokal personhistoria som grönländsk maskdans. Dessutom lokal matkultur, slöjd av olika slag och dans i hamnen.

Radio- och filmproducenten Birgitta Lindström, som  bor omväxlande på Ungskär och Luleå, är idégivare till festivalen, medan det är Lisbeth Johansson, Ungskärsbo med arbete på Karlskrona kulturkontor, som har kläckt festivalnamnet. Enligt vissa dialektforskare har ordet ”kove” med ”koja” att göra, i varje fall är det en liten avgränsad enhet och här får det förstås som en liten skyddad och grund vik, ungefär.

Det var alltså ett mycket späckat program som bjöds, där det blev stor uppmärksamhet för den i särklass mest långväga gästen, Elisabeth Heilmann Blind, som framförde en traditionell grönländsk maskdans. Den ägnas ett särskilt blogginlägg med bilder.

Ett bildspel med gamla bilder på Ungskär, traditionella arbetsuppgifter och befolkning i vardag och fest inledde dagen. Föreningen Gamla Carlscronas ordförande Göran Mårtensson visade gamla filmer, där det bland annat avslöjades att Prins Wilhelm (yngre bror till vår tidigare kung Gustav VI Adolf) hade filmat på Ungskär till en av sina dokumentärfilmer.

Det följde en rad föredrag med anknytning till skärgården, Ingemar Lönnbom om ortnamn, Michael Helgesson om vikingatiden och den vikingaby, Valshall, som nu tar form på Senoren, Marit Anglert berättade bland annat om starka kvinnor i skärgården och om snapphanetiden. Snapphanar fanns även i Torhamnsskärgården även om minnena av detta har bleknat. Marit Anglert kunde visa på dokumentation från tiden som väcker nya frågor om hur stort motståndet mot den svenska överheten i denna del av Blekinge var under tiden efter freden i Roskilde och det Skånska kriget. Bland annat omnämns i en källa en ”belägring av Karlskrona år 1681” som inte tidigare har varit allmänt känd.

Före Marit Anglerts föredrag hade ”Engångsorkestern” genomfört en bejublad konsert. Orkesterns mest namnkunniga medlem är författaren Katarina Mazetti som ju har anknytning såväl till Karlskrona som till Tjurkö. Katarina Mazetti och Marit Anglert hade också ett kort estradsamtal om olika historiska företeelser i skärgården och Karlskrona.En överraskning för alla var också att Cecilia Sörman De Rico, skådespelare med rötterna i Karlskrona men som numera bor i Los Angeles, kunde delta i festivalen genom en av henne författad och inläst berättelse om hur hon först mötte Ungskär som flicka – den hade på förmiddagen förts över från Kalifornien till Ungskär via Internet. Den som ville vistas ute i det vackra vädret kunde gå en tipspromenad med specialskrivna frågor, eller studera öns fågelliv tillsammans med ornitologen Hans Edenwall.

Hela tiden serverades kroppkakor i ett tält i hamnen och såldes olika typer av slöjdalster. Bland annat fanns här trasmattor som hade fått namn efter öns kvinnor. Det mesta hade en strykande åtgång eftersom det kom mer publik till Ungskär än någon hade kunnat ana.

På kvällen fortsatte det hela med grill- och danskväll i hamnen med musik under ledning av Staffan Appelqvist.

Arrangörerna var mycket nöjda och underströk att framgången var en följd av en gemensam kraftansträngning. Det enda smolket i glädjebägaren var att ett antal personer tvingades avstå från festivalen eftersom de helt enkelt var för många som ville ta den reguljära båten från Torhamn.

(Texten och bilderna får återges helt eller i delar med angivande av källan, dvs Ingemar Lönnboms blogg, lonnbom.se)

Sexton år på nätet

Du som läser bloggen lonnbom.se kan antingen vara en helt ny bekantskap, eller följt mina publiceringar på internet i upp till sexton år. Så länge sedan är det nämligen sedan den första ”Ingemar Lönnboms hemsida” tändes!  Redan i mars 1996 lyckades jag med hjälp av Windows texteditor och rudimentära kunskaper i HTML-kod skapa en egen liten sajt.

Detta var så ovanligt att tidningen Mitt Karlskrona (som Vårt Karlskrona hette på den tiden) nr 2/97 uppmärksammade den konstiga journalisten som lade ut en massa material helt gratis.

Trots att det inte är så fruktansvärt länge sedan, är det en helt annan bild IT-användandet som tonar fram i artikeln. Ett exempel: inte ens alla kommuner hade ansett det nödvändigt med egen hemsida. Om jag minns rätt var det till och med så att Olofströms domän, olofstrom.se, hade inhandlats av några ungdomar som i praktiken avrådde folk från att flytta till kommunen!

Jag minns också ett möte vid den här tiden, då jag framförde åsikten till chefredaktören på länets största dagstidning att den nog borde satsa på internet-närvaro. ”Nej, internet är inget för dagstidningar” fick jag höra. Detta var cirka ett och ett halvt år efter det att Aftonbladet hade introducerat sin nyhetssajt, med hjälp av min numera bekant på nätet, visionären Joakim Jardenberg.

Chefredaktören hade antagligen goda skäl till sin skepsis. Ett skäl var säkert ekonomin. Väldigt mycket finns idag ”gratis” tillgängligt på nätet, även artiklar ur de stora dagstidningarna, som ofta publicerar med viss fördröjning. De tar betalt av papperskunderna för att de ska få läsa artiklarna först, kan man säga. Det som nu händer i Blekinge är dock intressant: båda dagstidningarna kämpar för att kunna ta betalt för det lokala materialet och lägger i princip bara ut ingresserna som gratisprover. Vi får se hur det går, jag är visserligen prenumerant, men har inte funnit det mödan värt att logga in. Mitt största intresse hade nämligen varit att länka till intressanta artiklar från min blogg och det går inte.

Vill du läsa mer från min hemsida anno 1996 finns en debattartikel om IT och kultur som håller ganska bra än idag! Läs här.

Kommunal demokrati – något att vara stolt över

(In English below) För elva år sedan träffade jag en före detta rysk ubåtsofficer vid namn Vassilij Besedin. Vi hade båda anlitats för att på olika sätt hjälpa Marinmuseum i Karlskrona med utställningarna som markerade att det var 20 år sedan U 137 gick på grund i Gåsefjärden. Men den numera högst civile Besedin, ville egentligen inte alls prata om sina upplevelser i den blekingska skärgården, utan passade på att fråga ut mig om den svenska kommunala demokratin.

Den berättade jag gärna om, för är det något jag gärna ser att vi exporterar till andra länder, så är det den typ av demokrati nära medborgarna som vi i våra bästa stunder ser i Sverige.

Faktum är att jag redan tre år tidigare hade författat en kort föreläsning på engelska om de svenska valen 1998. När jag läser den så här i efterhand, framstår den som en smula naiv. Men samtidigt är det kanske så att vi måste tro på detta system med tillit och förtröstan att hederlighet alltid vinner i längden. Vissa fakta har förändrats sedan 1998, men annat som jag den gången formulerade känns fortfarande aktuellt. Inte minst detta att vi alla olika aktörer i samhället har olika roller och behöver ha respekt för varandra i det samspel med maktdelning som är nödvändigt.

Det var roligt att berätta om svensk demokrati för den vetgirige Vassilij Besedin, som 2001 arbetade för Baltisjks kommun om jag förstod saken rätt, som någon form av kommunal tjänsteman. Samarbete över Östersjön är viktigt! Ju mer av den varan vi har, oavsett om länderna tillhör EU eller inte, desto bättre. Vi behöver demokratiska länder med fungerande rättsväsen och trygga medborgare.

Människan är av naturen egoistisk, om man har goda affärer med sina grannar finns starka skäl för att inte bekämpa dem. Den sortens själviskhet kan vi gott dra nytta av.

Det är också mycket glädjande med det samarbete över Östersjön som denna sommar manifesteras bland annat i det omfattande projektet och utställningen Telling the Baltic. Kultur gör sig bättre som brobyggare än murbyggare. Tillsammans med väl fungerande demokratiska strukturer på lokal, regional och gränsöverskridande nivå blir resultatet en säkrare värld – men också roligare!

Eleven years ago I met the former Russian submarine officer Vasili Besedin. We both helped the Naval Museum with the exhibition that highlighted that two decades had passed since the submarine U 137 ran aground in Gåsefjärden, near the naval base Karlskrona. But now the former military man Besedin, did not really wanted to talk about his experiences in the Blekinge archipelago, instead he took the opportunity to question me about Swedish local democracy.

I was happy to enlighten him, because local democracy is something I would like to see us exporting to other countries. In fact, three years earlier I had written a short lecture in English about the Swedish elections in 1998, aimed at a Lithuanian audience . As I read it in retrospect, it appears as a bit naive. Still, I think we have to believe in this system of trust and confidence and that honesty always wins in the long run. Certain facts have changed since 1998, but much in the lecture still feels current. Not least that we all are social actors in society and have different roles to play and need to have respect for each other in the interaction – where the separation of powers is necessary.

It was fun to talk about Swedish democracy with the inquisitive Vasili Besedin, who in 2001 worked for Baltisjks municipality, if I understood him correctly, as some form of local government official.

Cooperation around the Baltic Sea is important! The more of it we have the better, no matter if the countries belong to the EU or not. We need democratic countries with functioning judicial systems and safe citizens.

Man is by nature selfish, if you have good business with your neighbors there are strong reasons not to fight them. That kind of selfishness is something we can take advantage of. I am also very pleased with the cooperation in cultural matters manifested in the story telling project  and exhibition Telling the Baltic. Culture is better put to work when building bridges than building fences. Along with well-functioning democratic structures at local, regional and transnational levels, the result is a safer but also a more vivid and fun world!

Bo93 – väl värt att fira

För några månader sedan blev jag kallad till ett möte som skulle handla om ett kommande jubileum med anledning av att det år 2013 är 20 år sedan Karlskrona arrangerade en bomässa, Bo93. Det var en upplivande tanke – och helt rätt, för Bo93 är verkligen värd att fira!

Som jag minns Bo93 så var det verkligen nervöst året innan. Det var bara några år sedan civila över huvud taget släppts förbi den postering som stod vid bron över till Stumholmen, där mässan skulle hållas. Skulle man verkligen hinna omvandla denna militära ö med sina slitna byggnader till en bomässa, värd att visa upp för hela världen? Det verkade omöjligt.

Till slut blev det den kanske mest lyckade bomässan av dem alla. Ja, jag vet att det låter som skryt, men eftersom jag inte var inblandad i själva mässarbetet så kan jag tillåta mig ett och annat superlativ. Sju år efter mässan intervjuade jag ”mässgeneralen” Krister Gustafson, han kallade Bo93 bland annat för arkitekternas återkomst. Läs intervjun här.

Tyvärr blev mötet om 20-årsjubileet inställt och inget nytt har hörts sedan dess. Nog är det väl synd om vi inte tar tillfället i akt och jubilerar riktigt ordentligt nästa år. Man ska aldrig låta ett tillfälle att fira gå en ur händerna!

Se Studio III:s fina film från tiden om Bo93!

Se film om Bo 93:s avslutning med happening av Carina Reich här.

En region som vågar

VISBY. Idag, lördag, blev jag rejält inspirerad! Var på besök hos Region Västerbotten som funnits på plats i Visby hela Almedalsveckan. Regionens kommunikationschef Thomas Hartman gav mig en halvtimme av sin tid för att berätta om varför en region väljer att satsa på en veckas närvaro så långt hemifrån mitt i sommaren och vad man åstadkommer.

Thomas berättade bland annat att det koncept Region Västerbotten har jobbat fram är så attraktivt för intressenterna i Västerbotten att de själva vill vara med och satsa – för att de själva får ut så mycket av den regionala närvaron i Almedalen. Region Västerbotten har därmed kunnat samla resurser att ha ett gemensamt hus 100 meter från Donners plats (centrum för alla aktiviteter under veckan), anordna välbesökta seminarier, kort sagt göra allt det som hör till en seriös aktör under Almedalsveckan, utan att det kostar skjortan.

Som jag ser det, har Region Västerbotten sett igenom fördomar och slentriantänkande och ser vad Almedalsveckan är idag, nämligen:

  • Ett miniuniversitet med närmare 2000 seminarier i viktiga samhällsfrågor – idag skickar exempelvis kommuner och andra som behöver vara sparsamma sina tjänstemän till Almedalen för att få gratis kunskap. Det är kunskap som i höst kostar 10 000 kronor per person och dag att inhämta när den serveras i Stockholms kommersiella konferensutbud.
  • En möjlighet att informera och påverka politiker på riksplanet, inte genom spektakulära utspel utan genom nätverkande och kontakter.
  • En möjlighet att nätverka med kollegor från andra delar av landet. Inte minst finns ju ”alla” där – det vill säga en stor del av organisationssverige (som ju annars finns utspritt främst i Storstockholm).
  • Ett sätt att samla folk från den egna regionen som av olika anledningar finns i Visby under veckan. Och ge dem en gemensam och därmed mera slagkraftig plattform.
  • Ett sätt att lära folk från den egna regionen att börja tänka i termer av marknadsföring, nätverkande, varumärke i en stimulerande omgivning.

Det är här jag tror att man ofta underskattar möjligheterna mest: det har naturligtvis stor betydelse för i det här fallet västerbottningar att campera ihop i en hel vecka. De lär känna varandra på ett helt annat sätt än på hemmaplan där de stressar från sammanträde till sammanträde, fasta i sina respektive roller. Jag ser en enorm potential i detta!

Att ta plats på en nationell arena är viktigt för lokala och regionala organ. Det handlar om att bygga varumärke, javisst, men det handlar också om att bygga självförtroende och framtidstro i den egna gruppen.

Vad gör det om inte DN eller Aftonbladet eller andra riksmedier ger så stort utrymme åt Region Västerbotten – man får lokal uppmärksamhet i Västerbotten för att man vågar och väljer att satsa i ett stort sammanhang. Och de som är med får ny energi, nya kontakter, nya idéer.

Efter att ha pratat med Thomas Hartman kan jag bara göra den enkla reflektionen: det här kunde andra, exempelvis Region Blekinge (som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat) också göra.

Nu riktigt ser jag hur arméer av jantelagare rynkar pannan. Vad ska en liten region i Almedalen att göra. Där är väl bara en massa lobbyister och politiker? Svaret är alltså:jo visst finns de där, men Almedalen är mycket mer än så.

Verkar detta för bra för att vara sant? Varför inte gå in och titta på Region Västerbottens facebook-sida och kolla vilken aktivitet det är där (man kan exempelvis se genomförda ”spaningar” där): http://www.facebook.com/#!/regionvasterbotten – själv är bästa researcher…