Kategori: Blekinges historia

Rädda socknarna – för demokratins skull

Det finns inga tunga skäl att avskaffa socknarna i folkbokföringen. Däremot finns det tunga skäl att bevara dem. Ett avskaffande skulle vara ännu ett bevis för alla dator-ovana och kulturarvsintresserade att datorer är kulturarvets fiende. Detta i en tid när vi på alla sätt behöver öka den digitala delaktigheten. Kontraproduktivt är bara förnamnet.

Förslaget kommer från Skatteverket, en myndighet som under ett antal år under förre generaldirektören Mats Sjöstrand har lyckats väcka respekt och höjt sitt anseende hos allmänheten högst avsevärt. Nu jobbar hans efterträdare Ingemar Hansson och dennes medarbetare oförtrutet på att rasera det förtroendet, särskilt hos dem som arbetar för och med det svenska kulturarvet, där sockenindelningen är en viktig grundsten.

Det är ekonomiska och ”rationella” skäl som ligger bakom förslaget. För oss som ser det låga intresset för datorer och Internet som en demokratisk fara är detta resonemang obegripligt. I själva verket är det ju så att datorsystem idag mycket väl kan hantera en administrativ nivå till utan att storkna. Min teori är dessutom att det sannolikt inte ens skulle behövas exempelvis postnummer idag. Kan datorprogrammet Google Earth hitta en adress i Iowa och en i Pajala på metern när och dessutom räkna ut det exakta avståndet mellan dem utan postnummer, så borde det gå att skicka brev mellan sagda destinationer utan dessa gammaldags datakoder från hålkortens sextiotal.

Varför blir jag då så frustrerad över detta förslag att avskaffa socknarna? Jo, för att jag och en kollega just nu arbetar på ett projekt för att ÖKA den digitala delaktigheten i de grupper som är intresserade av kulturarv – såväl i staden som på landsbygden. Vår hypotes är att alla invånare i detta land behöver vara med på nätet eftersom så mycket av det demokratiska samspelet i samhället idag sker där. Det gäller debatt, det gäller myndighetsinformation, det gäller möjligheten att göra sin röst hörd och skapa nätverk. Samma hypotes har tydligen exempelvis Internetfonden och projektet Digidel, som varje år satsar av våra gemensamma medel (insamlade av Skatteverket!) på att öka den digitala delaktigheten.

Den här beskrivna klåfingrigheten från Skatteverkets sida leder bara till att de människor som tidigare sett datoriseringen som ett hot mot kulturarvet får vatten på sin kvarn. De blir knappast mer intresserade av att bege sig ut på den digitala arenan. Heder åt Blekinge läns tidning som tar upp frågan idag. I skrivande stund kan jag tyvärr inte länka till just den artikeln, men det finns mycket klokt skrivet sedan tidigare:

Debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av 22 tunga namn inom svensk kulturhistoria.

Ted Rosvall i GP

Webbtidningen Hela Gotland

Vad betyder ordet ”kove” egentligen?

Det var en härlig upplevelse att få möta skärgårdsbefolkningen och prata ortnamn den 28 juli, när jag deltog i kulturfestivalen ”Klafs i koven”. Att vrida och vända på olika ord och deras betydelse väckte många tankar och jag hoppas kunna fortsätta undersöka detta med de lokala namnen och de lokala orden på olika sätt. Nu tänkte jag berätta lite om hur jag tror att det kan komma sig att ordet kove som betyder ”litet rum” på danska har kommit att betyda ”rutten tång” i Blekinges östra skärgård.

Den ena betydelsen är naturligtvis lika rätt som den andra. Ord betyder det vi bestämmer att de ska betyda, språket är en överenskommelse och den överenskommelsen ser olika ut i olika tider och på olika platser, det är det som är så spännande med språk och ord.

Jag har redan för närmare 40 år sedan stött på ordet kove, när jag 1974 höll på med att samla in underlag till det som skulle bli min första skrift ”Ortnamnen på Ödängla” som kom ut först i en stencilupplaga och sedan publicerades i hembygdsföreningens årsskrift STRANDA. Kove betydde på Ödängla på 1800-talet en väl avgränsad del av en trädgård eller dylikt, kanske trädgårdsland, det som för ett par hundra år sedan allmänt kallades ”kålgård”.

I danska betyder det alltså litet rum och i skånskan har det också kommit att betyda ”koja” enligt en tolkning av ortnamnet Torekov, där kove synbarligen ingår som ett sista led. Litet rum och koja ligger ju ganska nära varandra i betydelse och dessutom kommer vi ganska nära innebörden i det engelska ordet ”cove” som betyder liten vik eller bukt. Samtliga dessa ord och deras betydelser syftar på något som är avgränsat och mer eller mindre skyddat och instängt.

Vad har då detta med ”rutten tång” att göra, som alltså är den nu gängse betydelsen av kove i Blekinges östra skärgård? Jo, det ligger väl nära till hands att tänka sig att små skyddade vikar kan ha kallats kove, men att betydelsen så småningom har förts över till det som ofta finns och ”frodas” i den skyddade viken, nämligen tång i mer eller mindre stark förruttnelse. Detta är naturligtvis svårt att leda i bevis, men det är en hypotes som inte är alltför djärv. Från Cove i England till Kove på Ungskär är inte så förfärligt långt. Och det finns ord som har färdats mycket längre än så: ordet kås som betyder en anordning för att förtöja båten som kan vara en stenbrygga, oftast i kombination med en i strandkanten uppgrävd ränna. Det har motsvarigheter i latinet och kan alltså sägas ha rest från Rom till den svenska kusten.

Ronneby blodbad – en alltför sann skröna

Det är gott att se teatertraditionen föras vidare i Ronneby. Första gången jag såg en pjäs betitlad ”Ronneby blodbad” ingick en måltid i biljettpriset. Man fick då på 80-talet (?) som publik helt enkelt delta i det gästabud som Ronnebyborna anno 1564 firade trots att svenska trupper närmade sig stadens omgivningar. 

I sommarteatern ”Blodbadet, en helt ny historia” deltar publiken i stället genom att röra sig i den befintliga scenografin som samtidigt är den plats där det verkliga blodbadet utspelade sig. Vi uppmanas alla fly in i kyrkans (bedrägliga) säkerhet när en fruktansvärd övermakt i form av svenska och finska trupper är på väg att bryta igenom försvarslinjerna. Det greppet fungerar, liksom det mesta i denna föreställning som är väl värd att se oavsett om man är intresserad av historia eller ej. Nu är det inte många föreställningar kvar, men jag tror att det blir fullspikat bara vädret är lika gynnsamt som på torsdagsaftonen. Regnet kom först sedan vi alla tagit oss in i Heliga Kors Kyrka.

Det ligger i tiden att berätta den egna, den lokala historien, inte minst i sommarteateruppsättningarna. Om Blodbadet kan sägas att även om källorna är ganska få och knapphändiga kring denna tragedi som ju verkligen har inträffat, så har de uppenbarligen varit starkt inspirerande för manusförfattaren Magnus Bejmar. Hans manus och regissören Johan Westermarks bearbetning har utmynnat i en föreställning där spelstilarna växlar nästan scen för scen. Från nästan buskis till nästan Shakespeare om jämförelserna ursäktas.

Men det blir inte spretigt på ett dåligt sätt. Jag rördes både till tårar och lyftes till skratt av en ensemble som har gjort ett mycket bra jobb under inte helt optimala förutsättningar. Trots att torsdagskvällen bjöd på ett av de bästa vädren som upplevts denna sommar, så kunde Pluvius inte låta bli att med sina droppar hota den känsliga elektroniken, som alltså fick räddas samtidigt som avslutningen spelades inne i kyrkan.

Ronneby kyrka är alltså en av de viktigaste delarna i denna föreställning, man kan nästan säga att den är skådespelare med bärande roll. Dåtid och nutid blandas här på ett sätt som är väldigt speciellt och som inte någon annanstans hade kunnat bli så känslomässigt laddat som här i gränslandskapet Blekinge, mellan Danmark och Sverige.

Summan av Ronneby Folkteaters arbete blir en skröna som ibland är alltför sann. Som när förödelsen av staden redan är ett faktum och det börjar gå upp för de överlevande att så många av deras nära och kära har dött i blodbadet. Då kommer historien nära, och vi inser att det som hände i Ronneby 1564 bara är alltför likt det som hände exempelvis på Balkan på 90-talet och i Syrien nu. För en gångs skull störs jag inte av att regissören i programbladet gör sådan parallell (med Irak-kriget). Ofta är det både onödigt och klyschigt att försvara uppsättningen av en pjäs med att ”den hade kunnat vara skriven idag”. Dels är Blodbadet verkligen en helt ny pjäs, dels skriver den i inte publiken på näsan att sånt här händer även i våra dagar. Den reflektionen kommer av sig själv.

Lite om ortnamn i Blekinges skärgård del 2

Jag visste såklart att många ortnamn ger prov på en ganska grov humor. När jag bad läsare med anknytning till Ungskär att skicka in sina favorit-ortnamn så var Skitare-Pelles hallar det första om kom in. Här fortsätter min berättelse om ortnamn i Blekinges skärgård!

Skitare-Pelles Hallar finns upptecknat på registerkort redan år 1949 och betecknar ett rev som ligger öster om Ungskär. Typiskt grundstötningsnamn skriver jag utan att veta säkert. Hallar är dialekt för hällar, i  det här fallet ligger de alltså under vattnet och Skitarepellen är förstås beteckning på en person som säkert inte hette så i kyrkboken. Nu kompliceras det här förstås av att skitare är en numera utdöd benämning på en i skärgården inte så välsedd fågel, nämligen labb, som på grund av sin ekvilibristiska och bisarra vana att ibland fånga upp andra fåglars träck i luften har kallats just skitare. Om den stackars Pelle också blev uppkallad efter denna fågel vill jag låta vara osagt.

Sedan kom Tvegölja, öster om Öppenskär, som jag är lite osäker om hur det ska uttalas. Tve är förstås två, som i tvestjärt. Men gölja skulle teoretiskt kunna ha med göl att göra. Här får jag stödja mig på professor Ivar Modeer som var en av de främsta ortnamnsforskarna under 1900-talet, och dessutom seglade runt i denna skärgård så tidigt som 1929 och 1930 och upptecknade och noterade vad han såg. Tvågölja eller Tvegölja består av två klart åtskilda hällar, skriver han på registerkortet i ortnamnsarkivet i Uppsala.

Holländaren var en svårare nöt att knäcka. Det är ett skär som ligger i närheten av Hylteskär och det gör en ju inte klokare. Det finns ju en roman och en opera som heter Den flygande holländaren. Holländaren betyder i det här sammanhanget skeppet som kommer från Holland, precis som Tysken kunde betyda skeppet från Tyskland, Fransosen skeppet från Frankriken (fast fransosen också användes om könssjukdomar, men det ska vi inte gå in på nu). Om Holländaren möjligen är ännu ett grundstötningsnamn får jag lämna öppet. Men otroligt är det inte. Holländarna var ju under en tid stora intressenter när det gällde östersjöhandeln och här har säkert mer än ett holländskt skepp försökt navigera i smala farleder. Här finns ju också ett grund (?) som heter Engelsmannen.

På tal om namn på olika nationaliteter så finns ett intressant sådant namn på Hasslö, nämligen Garpahamnen. När jag upptecknade namnen i min hemby i mitten på 1970-talet, vet jag att min far talade om en ö som han uttalade ungefär Galvskär. Hur skulle då detta förstås? Som vanligt fick man gå till de tidigaste skriftliga källorna. Där framgick att det tidigare uttalet antagligen var Garpskär. Alltså ett ortnamn med samma förled som Garpahamnen på Hasslö. Ivar Modeer har förklarat även detta, det är alltså så att garp betyder tysk. Det är alltså tyskar som har seglat vid våra kuster som har gett namn åt dessa platser. Garp har också efterhand kommit att betyda högljudd och skrytsam person, något som naturligtvis är djupt orättvist mot våra tyska gäster, särskilt mot dom som i alla ödmjukhet utnyttjar våra hotell och campingplatser.

Ringelöva är ytterligare ett skär med ett knepigt namn. Lövja är ett ord som har med trolldom och läkedom att göra. Om det är ett gammalt lövja vi har i detta ortnamn är det mycket intressant. Det finns också en version Ringelöt.

Attenöga, holme i Torhamns skärgård så skriven 1949. Även här får jag passa, men påpekar att attan som bekant betyder arton.

Pickeleran – finns inte noterad i ortnamnsarkivet, men är ett vattenområde som är grunt och svårnavigerat. Här fastnade bland annat ett fartyg som hette Constantia, även det ett grundstötningsnamn som finns kvar i våra dagar.

Karamassaflöt, skrivs Kajamassaflöt i ortnamnsregistret, senast 1949. Masse kan vara ett öknamn för Mats, Kajamasse kan alltså vara benämning på en person. Stenen ligger vid Kuggeskär.

Flickorna (vattenområde), finns inte heller förtecknat. Tror inte att det kan vara flickor i vår betydelse, flickor är ett ord som inte har varit så vanligt i Blekinge, det är ”däkor” i stället.

Gastahålan. Ortnamn med gast- förekommer på ett och annat ställe i skärgården. Det handlar förstås om att man där tyckt sig höra ljudet av osaliga andar, spöken, som där har skrikit och fört oväsen, gastat.

Käringahålet. Hål har man ofta kallat platser där vinden har fått tag, blåshål.

Ungskär – jag har aldrig sett någon tolkning av detta ortnamn. Den lokala dialekten gör att man ibland hör uttal som närmar sig Ongskär, eller Ångskär. Det är intressant eftersom ång- är ett mycket vanligt led i ortnamn, tänk på Ångermanland, Njutånger med flera. Ång med verbet änga betyder ”trång”. I vissa delar av sydsverige har man kunnat säga att en skjorta ängar, då den är för trång. Det är ju trångt på olika sätt både i farvattnen och på själva ön, varför man skulle kunna tänka sig en sådan tolkning.

Nämsterholm  – finns som Närmsteholm, alltså den närmaste holmen, ofta i förhållande till den närmaste bebyggelsen, vars invånare har gett namnet.

Drakerännan, kan vara en påminnelse om drakskepp eller gammal folktro.

Sjunkakrok. Finns ingen riktigt bra förklaring.

S​kvalflöten. Skvalp vid den flata hällen?.

Kassaflöten, möjligen efter kase, vårdkase eller efter en speciell fiskfångsapparat som bestod av burar och som kallades katse.

Böaflöt – böta?flöten. Om det är ett gammalt böta-flöten, så är det ännu ett bevis för att den här delen av blekingekusten har dominerats av svearna (så som Wulfstan antyder på 800-talet, när Blekinge nämns för första gången i skrift). Namnen på böt- har nämligen med det gamla sveaväldet att göra. Motsvarande platser där danerna hade vårdkasar heter något på båk-.

Böteskullen. Böte vårdkase eller tidig fyr-föregångare.

Hans Bribersör

Jakob och Ingemaria två stenar.

Bordskivan – likhetsnamn, flat häll.

Ensten, enstenen,stenar som ligger för sig själva.

Ja, så var det Öppenskär som tidigare har kallats Öppenjävel. Där anser jag att ortnamnstolkarna inte jobbat tillräckligt grundligt hittills. I standardverket ”Ortnamnen i Blekinge” tas det för givet att den ursprungliga formen har med jävul att göra. Men det är inte alls säkert. Tyvärr finns inga riktigt gamla skriftliga former. Det råder stor förvirring redan på 1600-talet.

  • Ypengiefla på 1680-talet
  • Open gofvel 1684
  • Opengiewel 1750
  • Öppengafwel 1790

Så vad är förleden? Öppen, yppen, åpen? Åpen betyder självisk, glupsk, hungrig.

Och efterleden – kan det vara gavel? Det är inte okänt att man har liknat öar vid hus och därmed kunnat kalla en sida av en ö för gavel. På den yttersta ön tillhörig min gamla hemby Ödängla vilken heter Svartingsskär, finns ett gammalt håmmställe som heter Gaveln. Jag kan inte göra en definitiv tolkning, men det finns en mängd intressanta möjligheter. Än så länge får vi leva i ovisshet!

Om du eller styrelsen i din förening vill ha en rolig och intressant stund där vi pratar om ortnamnen i din trakt, så hör av er till mig på telefon 0708 310392, så fixar vi en tid! Kanske lämplig underhållning till årsmötet i vår?

Lite om ortnamn i Blekinges skärgård del 1

Mitt enkla bidrag till Klafs i koven, kulturfestivalen på Ungskär var en stunds berättande kring ortnamn i skärgården. Eftersom jag kommer att arbeta vidare med ortnamnen, kanske i form av något skriftligt och i varje fall i ett antal föredrag framöver, så tänkte jag här bara ge några smakprov och tipsa om hur man kan bli sin egen ortnamnsforskare!

Det sista – att bli sin egen forskare – är egentligen lättast och roligast: att forska om ortnamn börjar med att man pratar med folk i den trakt man är intresserad av. Och att prata med folk – och det är inte bara män, utan även kvinnor, glöm inte det – är ju roligt för det mesta. Man lyssnar av vilka ortnamn som finns. Det är inte säkert att de namn man då får tag på även finns på kartor eller i officiella sammanhang. Ofta stämmer inte heller det lokala uttalet med den officiella skriftformen.Men notera alltid hur ordet uttalas, det har stort värde.

Sedan blir det lite knepigare. Man ska ta reda på de äldsta skriftliga beläggen för ortnamnen. Eftersom  Blekinge låg i utkanten av det danska riket, är det ofta ont om riktigt gamla belägg. Men från 1600-talet och framåt brukar det gå att hitta skriftformer av ganska små lokaler (grund, skär, holmar). Kartor är naturligtvis guld värda i detta arbete.

Därefter handlar det om att sätta in ortnamnen i sammanhang, studera terrängen, ta reda på olika dialektala specialord och specialuttryck,läsa Svenska akademiens ordbok, ja, varhelst den kan finnas leta kunskap som kan lösa ortnamnens gåta. Ofta är det ganska lätt att förstå vad ortnamnen betyder, men ibland kan det finnas dolda budskap i dessa språkliga fornminnen. Många ortnamn, särskilt de på stora öar, åar och sjöar, härstammar från medeltiden eller kanske ännu längre tillbaka!

Får du tag på boken Ortnamn i Blekinge av Göran Hallberg från 1990 så kan du skatta dig lycklig. Den är sedan länge slut i bokhandeln och har inte tryckts i ny upplaga.

Inför Klafs i koven uppmanade jag folk med anknytning till Ungskär att skicka in sina favorit-ortnamn. Jag fick verkligen några riktigt svåra nötter att knäcka. Skitarepelles hallar var den första nöten. Men den tänkte jag återkomma till i nästa blogg om ortnamn.

Om du eller styrelsen i din förening vill ha en rolig och intressant stund där vi pratar om ortnamnen i din trakt, så hör av er till mig på telefon 0708 310392, så fixar vi en tid! Kanske lämplig underhållning till årsmötet i vår?

Kommunal demokrati – något att vara stolt över

(In English below) För elva år sedan träffade jag en före detta rysk ubåtsofficer vid namn Vassilij Besedin. Vi hade båda anlitats för att på olika sätt hjälpa Marinmuseum i Karlskrona med utställningarna som markerade att det var 20 år sedan U 137 gick på grund i Gåsefjärden. Men den numera högst civile Besedin, ville egentligen inte alls prata om sina upplevelser i den blekingska skärgården, utan passade på att fråga ut mig om den svenska kommunala demokratin.

Den berättade jag gärna om, för är det något jag gärna ser att vi exporterar till andra länder, så är det den typ av demokrati nära medborgarna som vi i våra bästa stunder ser i Sverige.

Faktum är att jag redan tre år tidigare hade författat en kort föreläsning på engelska om de svenska valen 1998. När jag läser den så här i efterhand, framstår den som en smula naiv. Men samtidigt är det kanske så att vi måste tro på detta system med tillit och förtröstan att hederlighet alltid vinner i längden. Vissa fakta har förändrats sedan 1998, men annat som jag den gången formulerade känns fortfarande aktuellt. Inte minst detta att vi alla olika aktörer i samhället har olika roller och behöver ha respekt för varandra i det samspel med maktdelning som är nödvändigt.

Det var roligt att berätta om svensk demokrati för den vetgirige Vassilij Besedin, som 2001 arbetade för Baltisjks kommun om jag förstod saken rätt, som någon form av kommunal tjänsteman. Samarbete över Östersjön är viktigt! Ju mer av den varan vi har, oavsett om länderna tillhör EU eller inte, desto bättre. Vi behöver demokratiska länder med fungerande rättsväsen och trygga medborgare.

Människan är av naturen egoistisk, om man har goda affärer med sina grannar finns starka skäl för att inte bekämpa dem. Den sortens själviskhet kan vi gott dra nytta av.

Det är också mycket glädjande med det samarbete över Östersjön som denna sommar manifesteras bland annat i det omfattande projektet och utställningen Telling the Baltic. Kultur gör sig bättre som brobyggare än murbyggare. Tillsammans med väl fungerande demokratiska strukturer på lokal, regional och gränsöverskridande nivå blir resultatet en säkrare värld – men också roligare!

Eleven years ago I met the former Russian submarine officer Vasili Besedin. We both helped the Naval Museum with the exhibition that highlighted that two decades had passed since the submarine U 137 ran aground in Gåsefjärden, near the naval base Karlskrona. But now the former military man Besedin, did not really wanted to talk about his experiences in the Blekinge archipelago, instead he took the opportunity to question me about Swedish local democracy.

I was happy to enlighten him, because local democracy is something I would like to see us exporting to other countries. In fact, three years earlier I had written a short lecture in English about the Swedish elections in 1998, aimed at a Lithuanian audience . As I read it in retrospect, it appears as a bit naive. Still, I think we have to believe in this system of trust and confidence and that honesty always wins in the long run. Certain facts have changed since 1998, but much in the lecture still feels current. Not least that we all are social actors in society and have different roles to play and need to have respect for each other in the interaction – where the separation of powers is necessary.

It was fun to talk about Swedish democracy with the inquisitive Vasili Besedin, who in 2001 worked for Baltisjks municipality, if I understood him correctly, as some form of local government official.

Cooperation around the Baltic Sea is important! The more of it we have the better, no matter if the countries belong to the EU or not. We need democratic countries with functioning judicial systems and safe citizens.

Man is by nature selfish, if you have good business with your neighbors there are strong reasons not to fight them. That kind of selfishness is something we can take advantage of. I am also very pleased with the cooperation in cultural matters manifested in the story telling project  and exhibition Telling the Baltic. Culture is better put to work when building bridges than building fences. Along with well-functioning democratic structures at local, regional and transnational levels, the result is a safer but also a more vivid and fun world!

Bo93 – väl värt att fira

För några månader sedan blev jag kallad till ett möte som skulle handla om ett kommande jubileum med anledning av att det år 2013 är 20 år sedan Karlskrona arrangerade en bomässa, Bo93. Det var en upplivande tanke – och helt rätt, för Bo93 är verkligen värd att fira!

Som jag minns Bo93 så var det verkligen nervöst året innan. Det var bara några år sedan civila över huvud taget släppts förbi den postering som stod vid bron över till Stumholmen, där mässan skulle hållas. Skulle man verkligen hinna omvandla denna militära ö med sina slitna byggnader till en bomässa, värd att visa upp för hela världen? Det verkade omöjligt.

Till slut blev det den kanske mest lyckade bomässan av dem alla. Ja, jag vet att det låter som skryt, men eftersom jag inte var inblandad i själva mässarbetet så kan jag tillåta mig ett och annat superlativ. Sju år efter mässan intervjuade jag ”mässgeneralen” Krister Gustafson, han kallade Bo93 bland annat för arkitekternas återkomst. Läs intervjun här.

Tyvärr blev mötet om 20-årsjubileet inställt och inget nytt har hörts sedan dess. Nog är det väl synd om vi inte tar tillfället i akt och jubilerar riktigt ordentligt nästa år. Man ska aldrig låta ett tillfälle att fira gå en ur händerna!

Se Studio III:s fina film från tiden om Bo93!

Se film om Bo 93:s avslutning med happening av Carina Reich här.

En glömd konferens

Vem minns Östersjökonferensen 1986? Jag hittade detta mycket välbevarade inplastade ”presskort” från den händelserika våren 1986 i mina gömmor. Men minnet sviker totalt, kanske för att det hände så mycket runt omkring.

Detta var när Sovjetunionen fortfarande existerade – och alla trodde att det skulle fortsätta finnas till länge än. Olof Palme mördades natten till 1 mars och bara några dagar efter Östersjökonferensen skulle någonting gå alldeles fel vid ett kärnkraftverk ingen hade hört talas om förut.

Som reporter på Radio Blekinge hade jag efter sex år på lokalradion ganska tunga uppdrag, så skulle jag till magasinsprogrammet ”På direkten” göra ett upplägg om just Östersjökonferensen. Några dagar senare satt jag i Stockholm och intervjuade blekingesonen Mats Jönsson på Metall (nu IF Metall, jag skrev fel i första versionen av denna text)  inför första maj.

Östersjöfrågorna var mycket heta den här tiden, kring 1990. Karlskrona kommun marknadsförde sig som Östersjöns mötesplats. Det skapades ett Östersjöinstitut och Östersjölaboratoriet etablerades. Samtidigt inleddes och fullbordades Sovjetunionens sönderfall. Just våren 1986 var fredsrörelsen i Sverige dessutom stark just i Blekinge, med Astrid Einarsson i Ronneby som en ledande person. Den 10 april hade jag gjort ett reportage om ”fredsfostran” – ett begrepp som känns väldigt gammalt idag (eller?).

Om man söker på nätet hittar man inte ett spår av Östersjökonferensen, åtminstone inte några referat. Visst är det märkligt: en massa människor samlades i Karlskrona och diskuterade under stort allvar. Men vad? Och vad blev resultatet? Kanske någon annan minns? Kommentera gärna.

Bilden av Blekinge – 28 mars 2012 18.30 – 20.00

BILDER AV BLEKINGE
Medverkande bl a: Leifh Stenholm, författare till böcker om Blekinge och ny bok under våren med titeln ”Bilder av Blekinge – ta plats och äga rum”, samt Hanna Nilsson, Region Blekinge, projektsamordnare för turismutvecklingsprojektet ”Attraktionskraft Blekinge”.

Nu är det strax dags för föredrag med bland annat Leifh Stenholm och Hanna Nilsson. Som vanligt kommer här ett snabbreferat av arrangemanget här på min blogg.

Första bilden i bildspelet är ett citat: Blekingarna äro ett trotsigt släkte vars hårdföra lynne man skall taga sig i akt för. (Ur Folkskolans läsebok).

Tullan Gunér inleder – syftet är att pröva bilden av Blekinge. Rekapitulerar vad som hittills har avhandlats. Sista programmet heter ”Bilder av Blekinge” blir också vision om framtiden.

Leifh Stenholm och Hanna Nilsson. Leif S har ny tjänst nu men har arbetat på länsstyrelsen Blekinge. Hanna Nilsson jobbar på Region Blekinge. Det är i det närmaste fullsatt i museets hörsal.

Leif Stenholm presenterar sig själv. Arbetar nu för Stockholms stift. Som länsantikvarie fick han tycka vad andra sade till honom, men nu kan jag tycka vad jag vill, säger han.

Vad innebär det att vara beläst och bildad? Många tänker att det är synonymer, men bildspråket är äldre än vårt skrivna språk. Vi har varit bildade, men sedan började vi läsa, fram till dess att folkskolan drog igång var bilden dominant. Nu är vi tillbaka. Smartphones bygger på bildspråk. Meningarna blir korthuggna som på gamla runstenar.

Citatet om blekingarna. Signalen man sänder ut säger något om kommunikationen mellan sändare och mottagare. Visar bild av gammal lunta där historien finns, ur Krigsarkivet. Finns kilometervis, men ingen har läst dem sedan de skrevs. Det finns enormt mycket i våra arkiv.

Visar skylt järnvägsövergång. Den visar hur järnvägsgrindar såg ut för länge sedan. En symbol som är etablerad kan man inte ändra hur som helst. Dessa symboler kan brukas och missbrukas.

Det finns hemliga koder, eller gradbeteckningar. Fungerar bra för dem som kan systemet. Bilden är gammal i Blekinge, säger Stenholm och visar hällristning från Horsahallen på Torhamnslandet. En man som står mitt i båten, är större än de andra, betyder mer än de andra i båten. Men vi vet inte så mycket om den.

Mannen i båten har fyra fingrar, det ligger en signal i detta, han är stor, naken och har fyra fingrar, men vi vet inte varför. Kanske är han en symbol för ett segel? Kanske är det kraften i seglet som symboliseras av denne man!

Bild på en altaruppsats, långhårig man med höftskynke, det är Jesus i Ronneby kyrka. Tillkommen strax före 1700. Jesus gör ett tecken som om han beställde två öl, men det är symbolet för seger och han håller en dansk flagga i andra handen. Är det en hälsning från danska kamrater, trots att den är gjord på svensktiden?

Visar bild på Nils Holgersson-statyn vid Amiraliteskyrkan. Är idag en sevärdhet. Pojken springer mot Rosenbom. Det gäller att kunna tolka signalerna.

Hasselbergs staty Grodan i Hoglands park, intill ”vita gubben”, Karl XIII, klädd som en romersk härförare. Blir märkliga undertoner när flickan sitter och tittar upp på kungastatyn. De är skapade för sig, men tillsammans kan man reagera på det.

Blekingeflickan i Hoglands park, skulle vara omöjlig idag, men var möjlig att sätta upp 1960. Nu tar man den för given, men den som kommer till en ny plats kan ta det på ett annat sätt. Kvinnor är ofta avbildade undergivna hos oss.

Visar bild på Kristianopel och Karlskrona. Hela arkitekturen här är vänd mot havet och signalerar makt och styrka. Den som kommer från land ser inget storslaget.

Hela staden Karlskrona är gestaltad för att visa makt. Ett stort rådhus och kyrkor vid ett stort torg. Ett stort kraftpaket. Man tullar på detta om man flyttar stadsbiblioteket, vore synd, säger Stenholm.

Stenholm berättar om Amiralitetsparken och de stolta planerna för Amiralitetsplatsen. Det blev en korvkiosk.

Tyska kyrkan är på den högsta punkten. Högst upp på kyrkan var till en början en krona, det var Karls krona!

Vid tyska kyrkan fanns också en skampåle.

Statyn över Karl XI restes i slutet av 1800-talet.Han tittar ut mot havet och håller uppsikt. Statyn kommer till samtidigt som arbetarröelsen växer sig stark. Kungens staty hindrar att ha stora möten för arbetare på torget.

I vår tid kommer andrasignaler i stadsbilden. Som graffiti, nästan inget kvar står det på en.

Mycket har försvunnit, som de gamla fiskargummorna vid Fisktorget. Är det nya hotellet varvsmuren i en ny skepnad, frågar Stenholm, retoriskt.

Fiskargumman, statyn kom när tanterna försvann, stillade samvetet när de riktiga kördes bort. Hon är väl förankrad i sin verksamhet. När statynkom upp diskuterade manatt hon inte såg ut som de gamla tanter som stod där. Hon ser också tragisk ut. Varför, undrar Stenholm.

Stenholm är övertygad om att det finns ett politiskt budskap här, hon håller upp en skämd torsk och visar lång näsa mot Grevagården. Höglund visste att staden genomströmmades av en massa unga män varje år, som inte köpte fisk.

Visar turistbroschyr från Blekinge cirka 1990. Förra året försökte man sälja Blekinge som en välbevarad hemlighet.

Visar bild på en privat ”turistbyrå” på landsbygden, Torhamn.

Den riktiga turisbyrån är som en godisbutik, men den lokala byrån är gjord av kämpanden lokala människor.

Visar bild som visar hur man i Kristianopel har många budskap samtidigt.

Vimåste bli lika kaxiga som när folkskolans läsebok gavs ut. Vi är omgivna av attraktiva turistområden.

Det finns många storheter som har passerat revy, exempelvis Wachtmeister, Chapman – köpcentrum respektive pizzeria idag.

Vår främsta symbol, Rosenbom, en person som frös ihjäl. Finns mycket att göra för att fånga upp varumärket.

Kort paus medan man växlar mikar!

Hanna Nilsson Region Blekinge. Projektet heter Attraktionskraft Blekinge. Drivs tillsammans med kommunerna. Ska pågå hela 2013 ut. Stöd från EU. Här finns bakgrunden till projektet.

År 2020 ska Blekinges attraktionskraft vara så stark att turismen är en av våra viktigaste näringarna för vår tillväxt, är visionen. Man jobbar med Blekinges varumärke. Vill ha mera samverkan, ökad IT-användning mm.

Viktigt att man lyfter fram Blekinges styrkor för att stärka varumärket och fylla det med innehåll Hyllan Blekinge ska bli mera tillgänglig. Den digitala plattformen är en sådan hylla.

Hanna Nilsson beskriver projektet i stora drag. Det gäller att förlänga säsongen och att se till att blekingarna själva upptäcker sitt landskap.

Prioriterade marknader är Blekinge, Skåne och Södra Småland, Danmark, Tyskland och Polen.

Målgrupper: barnfamiljer, äldre välbärgade personer som reser tillsammans och vill ha en lugn och skön vistelse.

Regionalt avstamp – projektet har tagit över sidan Visitblekinge som skapades av ett privat företag, men ligger nu under regionen sen 1 mars. Den kommer att användas mera aktivt nu.

Man har gjort en opinionsundersökning om Bilden av Blekinge. Gav tre styrkor: kustregionen, det kreativa Blekinge och Blekinges strategiska läge i Europa.

Vill förmedla bilden av att Blekinge har ett centralt läge i Europa.

Hanna Nilsson berättar om marknadsföringen av Blekinge just nu och vilka markader man riktar sig till.

Visar film om det magiska Blekinge från Youtube.

Visar bildspel som har visats på mässa i Tyskland.

Visar också ett magasin med texter och bilder samt annonser.

Hanna Nilsson avslutar.

Frågestund efter föredragen.

Slut.

Bilden av Blekinge – Företagandets Blekinge

Det här blogginlägget skrevs under tiden som föredraget eller snarare föredragen BILDEN AV BLEKINGE FÖRETAGANDETS BLEKINGE pågick. Medverkande: Carina Centrén, Svenskt Näringsliv och Anders Johnson, f.d. chefredaktör DN och författare till böcker i näringslivshistoria.

På grund av den snabba hanteringen kan det förekomma felaktigheter och missuppfattningar i texten.

Det är mellan 15 och 20 personer i salen nu när klockan är 18.30.

Carina Centrén kommer att inleda, hon har satt igång ett bildspel som heter Företagsamma Blekinge.

Allra först hälsar museichefen Tullan Gunér välkommen och anknyter till de tidigare föredragen, förra och förrförra onsdagen. Det sker mycket positiva saker i Blekinge!

Carina inleder med om hur Svenskt näringsliv arbetar.

Hon anknyter till museet, mycket i det kommer från företag, men tänker man på människorna i näringslivet.
Carina är regionchef i Blekinge och är tillbaka efter att ha jobbat nationellt under en tid.
Företagsamma människor leder SVerige till ökat välstånd, säger Svenskt näringsliv.
Visar bild av det ekonomiska kretsloppet. Det börjar med att människor flyttar in, men det behövs att företagsklimatet är gott för att kretsloppet ska snurra.
60 000 medlemsföretag, 49 olika medlemsorganisationer.
Många av företagen är små, 70 procent färre än tio anställda.
Man vill öka förståelsen för företagandet.
75 procent är enmansföretagare.
En okänd bild för de flesta.
Blekinge har relativt låg andel företagsamma individer av den arbetsföra befolkningen. Snittet är 12 procent, blekinge 9,6 procent. utvecklingen de senaste tio åren har gått långsamt uppåt.
Ju bättre företagsklimat desto bättre befolkningsutveckling, säger Carina Centrén.
Nu tar Anders Johnsson vid!
Han berättar om att han mötte våren på torget i Karlshamn. Har skrivit två böcker som han använder här. Ekonomisk historisk guidebok över Sverige: Fånga platsen. Näringslivshistoria.
Har rest runt med sin familj till olika typer av historiskt intressanta platser, det blev underlag för boken.
Den andra boken, 2010, Garpar gipskatter och svartskallar, om invandrarnas betydelse för den svenska ekonomin.
Har gjort en egen indelning av landet utifrån näringslivsaspekten.
Rangerat orter enligt en viss ordning: vattenvägar! De var de viktigaste kommunikationsvägarna före industrialiseringen. Även is- och snövägar som underlättade exempelvis i Bergslagen. Före ångmaskinen var vattenkraft den viktigaste kraftkällan.
Karlskrona är därför en konstlad stad, som saknar färskt och rinnande vatten.
Blekinge finns i en region som Anders Johnsson kallar Blekingeregionen, sex åar som rinner upp i Småland och som förklarar sambandet mellan delar av Kronobergs län och Blekinge.
Beskriver transporterna från inlandet via hamnarna i Blekinge och importen.
Han har delat in landet i tre stora bitar.
90 procent av vattenkraften i den norra delen. Stor skillnad mellan östra óch västra Sverige på grund av vattentillgången!
Sydöstra delen har förlorat under industriella revolutionen.
Den enda staden här som har växt snabbare än snittet i det här området är Växjö.
Visar bild på oxdrift som var ett sätt att frakta livsmedel från exempelvis Småland till Stockholm. Eller via Blekinge till Danmark och Tyskland.
Berättar om hur nationsgränsen var ett problem när Gustav Vasa kom till makten och ville förhindra utförseln något som skapade stora motsättningar och drabbade den här bygden.
Lokalbefolkningen saboterade detta genom bland annat så kallade bondefreder.
Hänvisar till Vilhelm Mobergs bok Förrädarland.
Har funnits tyskt inflytande i exempelvis Ronneby.
1658 blev Blekinge svenskt. Här gjordes hela stadsväsendet om, nyanlagda städer efter maktövertagandet.
Man anlitade holländare för att försvenska Blekinge. Holländarehuset i Karlshamn visas på bild. Jacob och Arnold de Rees invandrade till Sverige och var affärsmän här.
De Rees äger Huseby bruk och får tillstånd att föra ut varor via Karlshamn (Bodekull). En invandrad holländare gör Blekinge svenskt!
Karlskrona grundades av militära skäl, Trossö var bäst ur försvarssynpunkt. Blir en av rikets största städer under mer än hundra år. Karlskronavarvet, redan på 1600-talet var familjen Sheldon skeppsbyggare. Varvet var Sveriges största industri. Christoffer Polhem har anknytning till varvet. Han var före sin tid, säger Anders Johnsson, han var så snillrik att han hade svårt att sovra bland alla projekt.
Polhem klarade av att flytta vattenkraften till gruvdriften.
Den enda av hans anläggningar som fortfarande är i drift är Polhemsdockan i Karlskrona!
Fredric Henric af Chapman är den främste industrialisten i sin tid. Han föddes i Sverige av engelska föräldrar, kom till Karlskrona 1781.
Han gör bättre skepp än tidigare. Den förste som gör skepp på vetenskaplig grund, tidigare var det traditioner.
Mest imponerande är en industrialisering av skeppsbyggeriet som han genomför.
Han byggde sitt sommarställe på Skärva där han kikade mot varvet: management by binoculars!
Här berättar Anders Johnsson samma berättelse som Harry Svensson förra onsdagen om de muslimer och judar som fick utöva sin religion i Blekinge.
Här kom bland annat kaffet till Blekinge.
1719 kom de till Stockholm, de flesta fick sina pengar och reste sedan hem.
Det talade 14 språk i det som var det svenska stormaktsväldet! Det viktigaste var då religionen. Kalvinister togs hit, men de fick utöva gudstjänst inom hemmets slutna väggar. Men de fick rätt att bygga kyrkor i alla sveriges hamnstäder utom Karlskrona.
1781 fick katoliker komma hit. 1782 även judisk invandring till Sverige. Här berättar Anders Johnsson om Fabian Philip och den judiska invandringen i Karlskrona.
Han startade segeldukstillverkning och blev accepterad.
En av de första judarna som var jordägare i Sverige.
Lyckeby var viktigt för Karlskronas historia. 1680 togs beslut att borgarna i Kristianopel och Ronneby skulle flytta till Karlskrona. 1682 blev Ronneby lydköping till Karlskrona.
I Lyckeby fanns ett fall och färskvatten. Det senare fördes i pråmar till örlogsbasen. Karlskrona blev en av landets första städer med vattentorn och vattenledningar.
Olofström. Intressant ort som anknyter till bl a separatorn, en briljant uppfinning, var en förbättring av Laval. Olofströms järnbruk, Olof Olsson. Blev så småningom Svenska stålpressningsaktiebolaget.
Laval uppfann också ångturbinen på 1880-talet. Stal Laval finns idag som en del av Siemenskoncernen.
Svenska stålpressnings ab blev också leverantör till den första svenska Volvobilen 1927.
Volvo var det första svenska framgångsrika bilföretaget.
Man satte i system att använda underleverantörer som så småningom kunde köpas upp – som i Olofström.
Svängsta är exempel på hur entreprenörer har bildat en slags kedja, från fickursfabrik, till taxametrar, till skrivmaskiner etc.
Facitkoncernen är intressant – en av världens främsta tillverkare, räknemaskiner och skrivmaskiner, rekordvinster 1970, men klarade inte övergången till ny teknik.
Problemet för Facit var att man hade en grupp företag med egna utvecklingsavdelningar och marknadsavdelningar. De hade behövt kraftsamla.

Urfabriken i Svängsta var en avknoppning av den ursprungliga fabriken. Trots att man hade världens bästa taxameter när kriget bröt ut fanns det inte längre några kunder. Man börjar tillverka spinnfiskerullar som blir världsberömda. Göte Borgström avled 1974, sonen Lennart tog över men klarade inte arvsskatten. Han säljer till Incentive och det blev ABU Garcia så småningom.
Karlshamn. Textilindustrin var den första vågen av industrialisering. Strömma bomullsspinneri är ett tidigt exempel.Grundas 1833 av två skotska bröder som senare flyttar till Norrköping där de har stor betydelse för industrialiseringen.
Johan N von Bergen startade punchtillverkning i Karlshamn, LO Smith startade sin bana i Skottsbergska gården, som bodbetjänt. Hans bild finns på Absolut-flaskorna.
Byggde stor spritfabrik i Karlshamn, men det gick illa på grund av ändrad handelspolitik i Spanien.
I Karlshamn byggdes också en fabrik för vegetabiliska oljor i Karlshamn. 1932 köper kooperativa förbundet den fabriken.
Beskriver också utvecklingen i Fågelmara.
Ronneby. Frans Henrik Kockum. Järnbruk i Kallinge var grunden till Kockums järnverk. Emaljtillverkningen upphörde på 70-talet och järnverket på 1990-talet. Kockumsnamnet finns kvar på Karlskronavarvet.
Slut.
Tullan Gunér tackar för föredraget.
Anders Johnsson berättar att det är idag viktigt med tillgång till flygtransporter för framgångsrikt näringsliv.
Kommunikationer är viktiga –
Carl Axel Ottosson bekräftar, detta är alltid uppe i samtal med näringslivsfolk i regionen.
Fråga från publiken om vedhanteringen i Blekinge.
Anders Johnsson bekräftar, det var också pottaska och tjära som exporterades, det var mera förädlat.
Fråga från publiken, stor invandring till Karlskrona av finska invandrare.
Tullan Gunér konstaterar att LO Smith slutade sina dagar i Karlskrona. På vodkaflaskor finns hans porträtt, 90 miljoner flaskor per år som går på export.
Nästa vecka onsdag 28/3 kl 18.30
BILDER AV BLEKINGE
Medverkande bl a: Leifh Stenholm, författare till böcker om Blekinge och ny bok under våren med titeln ”Bilder av Blekinge – ta plats och äga rum”, samt Hanna Nilsson, Region Blekinge, projektsamordnare för turismutvecklingsprojektet ”Attraktionskraft Blekinge”.