Kategori: Litteratur

Olof och Harry

Vad tyckte egentligen Olof Lagercrantz om Harry Martinson? Journalisten och chefredaktören på Dagens Nyheter har beskrivits som en man med dubbla personligheter – vasst kritiserande ena stunden och översvallande berömmande nästa. Akademiledamoten Lars Gyllensten ville till och med hävda att Lagercrantz’ kommentarer när Martinson och Eyvind Johnson tilldelats Nobelpriset var en bidragande orsak till Martinsons tragiska död.

Det är omöjligt att veta om Gyllensten hade rätt. Men Lagercrantz uppskattade uppenbarligen Martinson mycket och citerade honom i olika sammanhang (läs i bloggen Harry Martinson i tiden om detta) .

När jag idag gick igenom några loppis-fynd fick jag ytterligare ett intressant indicium på Lagercrantz’ uppskattning av Martinson. Det skedde när jag slog upp antologin ”Vår tids poesi”, som Olof Lagercrantz sammanställde och gav ut år 1959. Harry Martinson är den vid sidan av Gunnar Ekelöf som får mest utrymme i antologin. Visserligen skriver Lagercrantz att det inte ligger någon värdering i hur stort utrymme var och en av diktarna får. Men han skriver också ”Den mångsidige måste beredas större plats än den som håller sig till några få motiv”.

 

Ray Bradbury och Harry Martinson

När jag får frågan om min favoritbok – egentligen en helt omöjlig valsituation – brukar jag svara ”Invasion på Mars” av Ray Bradbury. När jag nyss läste Svenska Dagbladets runa över Bradbury, som dog tidigare i år, stod där att Harry Martinson ansåg att denna bok var en av de viktigaste som hade kommit ut under 1950-talet.

Det gläder mig av flera skäl. Harry Martinson är mitt svar på den likaledes omöjliga frågan om ”favoritförfattare”. Som sekreterare i det litterära sällskap som vårdar Martinsons minne och verk motsvarar jag därmed bara förväntningar, men är likafullt helt sanningsenlig. 

”Invasion på Mars” är en samling berättelser om människans kolonisering av planeten Mars och kom ut 1950. Det finns paralleller till historien i Martinsons Aniara: jorden är på väg mot sin undergång i ett förödande atomkrig och människorna söker sig till Mars. I Martinsons epos kommer rymdskeppet ur kurs. När man läser Bradburys bok, inser man att det nog var bäst som skedde med Aniara. För människorna i Bradburys bok möter en befolkad planet med invånare som andligen står betydligt högre än krigarfolket från Jorden, som naturligtvis sätter igång med utrotning.

Precis som med Aniara är Invasion på Mars så mycket mer än ett rymdäventyr, det är en bok med stark inlevelse där författaren vill föra över en insikt på sina läsare. Båda understryker betydelsen av den andliga dimensionen hos oss människor utan att för den skull helt förkasta den tekniska utvecklingen. Kanske kan man säga att båda beskriver hur människan och den utveckling hon själv har satt igång har kommit i otakt.

Det är nog dags för ännu en omläsning av båda böckerna!

http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-romantisk-haxmastare-har-gatt-ur-tiden_7260263.svd

Kultur är liv

Det finns människor som man litar på direkt, bara genom att de har en så genuin övertygelse och är så angelägna om att förmedla den till andra. En sådan person är Gunnar Bjursell, professor i Göteborg. Han framträdde på ett seminarium i Visby på måndagen, ett seminarium som gav min magkänsla rätt: kultur är inte bara ett tidsfördriv, den är avgörande för om vi mår bra rent fysiskt och mentalt också.

Det var Sveriges konstföreningar som anordnade, en folkrörelse som kämpar hårt för att intressera även yngre. Det är synd att det är motvind, för i en tid där bilden är slit och släng-vara behöver många lära sig att ta sig tid att verkligen betrakta bilden och låta den sjunka in, inte bara vara en del i ett flöde.

Gunnar Bjurvall inledde med att berätta att människan har skapat musik i mer än 80 000 år. Av detta drog han den logiska slutsatsen att det finns en positiv effekt på vår överlevnad som biologiska varelser av musiken (och annan kultur). Sedan följde ett oupphörligt intressant föredrag som i princip var en genomgång av en mängd tämligen nya upptäckter inom inte minst hjärnforskningen.

I USA, där man är mera ”lekfull” i forskningen, enligt Gunnar Bjurvall, har man gjort uppseendeväckande upptäckter när man tagit bilder av musicerande människors hjärnor. Musikens helande och lindrande effekter är inte bara något man ”inbillar sig” utan det finns numera gott om belägg för dess goda effekt, bland annat på intelligens (som i och för sig är en svårmätt materia).

Gunnar Bjurvall avslutade med att understryka hur enormt viktigt det är att ge små barn nycklarna till de kulturella aktiviteterna och upplevelserna. När de har kommit upp i puberteten är det för sent på många sätt. Men det man fick i barnaåren sitter kvar och kan ge frukt även vid hög ålder. Det är ingen slump att exempelvis stroke-rehabilitering tar hjälp av de drabbades egna musikalitet och musikminnen. Gunnar Bjurvall gav tips om en mängd olika forskningsprojekt och uppsatser. Jag hoppas kunna återkomma till detta snart!

Åter till eget företagande

(In English below) Nu återvänder jag till livet som egen företagare, författare, redaktör, konsult i mediefrågor, moderator, skribent med mera efter sex och ett halvt lärorika och roliga år på statliga myndigheten Boverket. Mer rutinerad och med ny kunskap i bagaget ser jag fram mot att få spännande uppdrag inom kultur och samhällssektorn men också att arbeta med egna projekt.

Jag blev egen företagare 1994. Slag i slag fick jag flera spännande uppdrag: dåvarande redaktören på Sydöstran, Donald Holmgren, tyckte att jag skulle göra tio mittuppslag i tidningen om Blekinges historia. Jag fick foto- och redigeringshjälp av Mattias Mattisson och Lasse Larsson, dessutom kostade tidningen på att Karl Petermann tecknade för att illustrera olika historiska händelser. Ni som känner till mina böcker förstår att den artikelserien var ursprunget till boken”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” (2000, andra upplagan år 2001).

Ann-Louise Liljeborg, turistchef, bad mig att göra en broschyr med namnet ”Sevärt i Blekinge, Sveriges trädgård” (ej att förväxla med boken med samma namn). Då kom jag för första gången i kontakt med Susanne Demåne, som idag är välförtjänt hyllad konstnär, men då gjorde illustrationsjobb vid sidan av konstnärsskapet.

Och så, det mest överraskande: Sydost TV, TV 4 i Växjö, önskade mig som redaktör för sina  nyhetssändningar, de hade nämligen fått ett överraskande avhopp. Jag hade aldrig gjort TV tidigare, utom på journalisthögskolan, men som frilans måste man våga! Så det blev flera spännande och nya bekantskaper inom några månader.

Ett antal böcker hann det bli under åren som fri skribent. Den senaste kom 2005 – precis innan Boverket anställde mig – och heter kort och gott Blekinge (Bilda förlag). Nu har jag till slut vågat begära medlemskap i Svenska författarförbundet – och fått styrelsens bekräftelse på att mitt arbete har sådan verkshöjd att jag får vara en del av detta förbund! Så nu blir det väl ”Författare mm” på visitkorten. Stabschef på Boverket är en titel jag bar med stolthet, men författare är i min värld väl så prestigefullt – och därmed också en utmaning. Du som följer min blogg kommer också att följa mina ansträngningar som ”författare mm”!

I now return to life as a self-employed writer, editor, consultant in media matters, moderator, etc., after six and a half, instructive and enjoyable years in the Swedish national agency for housing, building and planning. More experienced and with new knowledge, I look forward to exciting projects in the cultural and community sectors, but also to work on my own projects. A number of books have been written over the years. The last one came in 2005 – shortly before I was employed by the agency – and is simply entitled ”Blekinge”. Now I finally dare to print ”author” (or ”author etc.” on my business cards. Chief of Staff is a title I wore proudly, but the title author in my world is at least as prestigious – and thus also a challenge. If you follow my blog will also follow my efforts an ”author etc.”!

I översättandets snårskog del 1

Ett seminarium om att översätta Harry Martinson, hur kul kan det vara? Jo det kan jag tala om: väldigt kul och framför allt är det något som sätter igång tankar om språk och vad det egentligen innebär att kommunicera.

För andra gången i världshistorien samlades idag, måndag, det som lite skämtsamt kallas Näbbeboda akademi. Det är egentligen ett seminarium, men det har egenheten att genomföras i en av de skolor där den blivande nobelpristagaren Harry Martinson fick sina första inblickar i världen utanför Jämshögs socken.

Det  var en dag som gick i ett huj, men så var det också en imponerande samling experter på svårigheterna med att översätta Harry Martinson. Jag hoppas att kunna presentera en del av materialet i kommande bloggar och på Harry Martinson-sällskapets sidor på nätet.

Det blev så många intressanta möten, men samtidigt alldeles för kort tid. Den blygsamme Maiping Chen, som har gjort det fantastiska arbetet att översätta Aniara till mandarin, Brita Green, som spirituellt och auktoritativt jämförde olika översättningar till engelska, Dorotea Liebel, som från en tysk-svensk utgångspunkt resonerade kring Martinsons nybildningar av ord och Ann-Marie Vinde, som med en imponerande språkkunskap jämförde hur samma översatta stycke kan variera beroende på vilket språk de översatts till och vilka val översättaren gjort. Tobias Theander, som haft en avgörande roll i översättningen av Aniara till vietnamesiska visade med sina exempel från den färdiga texten hur olika svårigheter att överföra nordiska egenheter till ett tropiskt klimat övervunnits. Göran Bäckstrand gav ett antal exempel på hur olika det kan gå till när en svensk författare översätts.

En upplevelse för mig personligen var att få träffa Allan Lundberg, skriftställare, som jag hade kontakt med senast 1979 på våren, då han var redaktör för Pressens Tidning. Idag är han 90 år gammal, men har så sent som 2011 publicerat en essä i tidskriften Horisont med titeln ”Aniara översatt”. Martinsons språk fascinerar gammal som ung. Bland de yngre denna dag var Ida Eriksson som representerade Folkuniversitetet som tillsammans med Harry Martinson-sällskapet stod bakom arrangemanget.

Ett brev betyder så mycket!

(in English below) Sveriges författarförbunds styrelse har beslutat invälja skrivaren av dessa rader i förbundet. Kan nu utan protester från något håll officiellt kalla mig för författare. Det är ingen överdrift att säga att jag är mycket glad över detta: visserligen är det några år sedan jag senast publicerade en bok (Blekinge, 2005), men drömmen att kunna fortsätta åtminstone på deltid med författandet, finns kvar och ser nu ut att bli verklighet.

Jag kom hem från en härlig kväll med god mat, sång och musik och avtackningar av snart nog före detta arbetskamrater och på köksbordet låg ett brev som uppenbarligen kom från den nämnda organisationen. Hjärtat dunkade lite snabbare eftersom jag visste att styrelsen nyligen hade haft sammanträde där de tagit ställning till ansökningar om medlemskap.

Raderna i brevet lugnade mig dock, för de började med orden ”Jag är glad at få meddela Dig…”. Så nu är det ”bara” att betala inträdes- och årsavgift. Och trycka nya visitkort!

The board of the Swedish Writers’ Union has decided to accept me as a member of the union. This means I officially can call myself an author (författare). I am very happy about this: a few years have passed since I last published a book (Blekinge, 2005), but the dream to be able to continue at least part-time with the writing, is still there and now appears to be reality. 

I came home from a lovely evening with some soon to be former colleagues. On the kitchen table there was a letter that apparently came from the above said organization. My heart was pounding a little faster because I knew that the board had recently had a meeting.  The lines in the letter reassured me, however: ”I am glad to inform you …”. So now there is only the little question of payment of admission fees and subscriptions. And ordering new business cards!

Ramdalabon Andreas Randel på Youtube

Andreas Randel. Bilden är förbättrad med hjälp av AI.

https://www.youtube.com/results?search_query=v%C3%A4rml%C3%A4nningarna

 En av 1800-talets mest berömda blekingar var Andreas Randel. Han är mannen som skrev musiken till Värmlänningarna, en ”musikal” långt innan det begreppet fanns och en stor succé på svenska scener genom snart 200 år. Ovan en länk till Värmlänningarna på Youtube.

Andreas Randel levde mellan åren 1806 och 1864 och var född i Stockebromåla. Han tog sitt efternamn efter hemsocknen Ramdala, men levde sitt verksamma liv i Stockholm. Läs mera om honom på Wikipedia.

På tal om Värmlänningarna så kommer jag aldrig att glömma den uppsättning som UDG-teatern gjorde en sommar på Ljungskär (en av de klippöar runt Karlskrona som är bebyggd med ett kruthus).

Glyttarna – eller Gluntarne?

Denna vår ser jag fram emot en afton med Gluntarne. Det är sällskapet Gillet här i Karlskrona som anordnar en medlemskväll där de två klassiska överliggarna kommer att sjunga om studentlivet i Uppsala för snart 200 år sedan. En gång var detta tillfällighetsverser, men de blev så populära att de har levt vidare till våra dagar.

Gluntarne har fått sitt namn efter den ene av de två rollkaraktärer som uppträder i de humoristiska duetterna. Glunten är den senast anlände studenten, lite bortkommen, han har sjungit en bondvisa för sina kamrater i Uppsala och har av det skälet fått sitt namn. Glunt är upplandsmål för pojke.

Språkligt intresserad som jag är, kan jag inte låta bli att spekulera kring detta ord, som ju är misstänkt likt ett skånskt dialektord, glytt. Det förekommer numera mest i sin adjektiv-form, glyttig, vilket betyder barnslig. Mycket riktigt kopplar många andra ihop dessa båda ord med varandra. Så om Gluntarne hade skapats i Lund, hade de hetat Glyttarna!

Det alldeles särskilt självkära Karlskrona

Citatet i rubriken är Harry Martinsons, nobelpristagaren som en gång var skeppsgosse i örlogsstaden. Han trivdes inte där, så hans tid i Karlskrona blev inte så lång.Nu planerar vi i sällskapets styrelse tillsammans med den mångkunnige Olle Melin en söndagsutflykt den 6 maj som ska bli en del av Harry Martinson-sällskapets årshögtid i år. Det blir en rundtur i Harry Martinsons Karlskrona.

Att resa de nio milen från Jämshög till Blekinges residensstad Karlskrona kan tyckas vara en bagatell. Men i detta lilla landskap lever fortfarande en – visserligen bleknande – tradition som delar öster och väster. Mot den bakgrunden kan Karlskrona stad ses som en artificiell ö av svenskhet i en gensträvig blekingsk omgivning. Man kan också lägga till att Jämshög för mer än 370 år sedan var en del av Villands härad i Skåne.

Vi som deltar i årshögtidens utflykt på söndagen kommer att färdas betydligt bekvämare än Harry Martinson, som i ”Vägen ut” beskriver ångtågsresan genom Blekinge som sotbemängd. Det blir modern långresebuss i stället för träbänkar eller tågvagnsplattform.

Ciceron blir alltså den mångårige medlemmen i Harry Martinson-sällskapet, överstelöjtnanten, musikern och författaren Olle Melin. Han har redan börjat fundera på upplägget. Vi kommer naturligtvis att söka upp några platser som har anknytning till Martinson. Därutöver kommer vi också att få en liten smakbit av vad som egentligen menas med ”Örlogsstaden Karlskrona”, ett av Unesco:s världsarv men inte alltid så lätt att beskriva i några få ord eller genom att besöka en viss plats. Det är helheten som är det unika och intressanta.

En del av detta är naturligtvis den kasern där den unge Harry kom i kontakt med kamratuppfostran och annat som hörde skeppsgosselivet till.  Innan vi återvänder till Jämshög räknar vi också med att fira Harry Martinsons födelsedag i sällskap med Blekingeflickan. Det är en skulptur av Gunnar Nilsson, blekingekonstnär som bodde i Paris större delen av sitt verksamma liv. Blekingeflickan avtäcktes 1960. Martinson lär vid detta tillfälle ha yttrat att man på flickans mun kan se att hon talar blekingska. Huruvida han menade östblekingska eller västblekingska är det försent att fråga, men det kan väl på det stora hela göra detsamma.

Bokens dag i Karlskrona fyller 70 år!

För två månader sen hade jag nöjet att vara konferencier vid ett arrangemang som fick namnet BOK 11, en härlig kulturafton som anordnades av Kulturkontoret med ivrigt stöttande av Blekinge läns tidning och Bokia. Föga anade jag då vilken lång tradition den här typen av arrangemang har i Karlskrona!

Det fick jag nämligen veta häromdagen, då vännen Johnny Karlsson överlämnade ett exemplar av boken ”Mina tidningsminnen” skriven av Helmer Wikström. Denne var under sitt yrkesverksamma liv bland annat verkställande direktör för tidningen Sydöstran från 1930. Han ägnar ett par sidor åt det första arrangemang med rubriken ”Bokens dag” som genomfördes i Karlskrona.

Året var 1942 och det var inget dåligt startfält man hade lockat till örlogsstaden: prins Wilhelm (jodå, han var författare och en duktig dokumentärfilmare också), Alice_Lyttkens, Sven Edvin Salje och Albert Olsson. Hälsningsanförandet framfördes av Helmer Wikström, så han var alltså min första föregångare som konferencier!

Så tyvärr, BLT, det var Sydöstran som var först med att anordna Bokens dag i Karlskrona. Men idag är det ju så mycket samarbete mellan de båda bladen att vi väl alla kan glädja oss åt detta oavsett vilken morgontidning vi läser. Sålunda blir det ett slags 70-årsjubileum om nu den här typen av bokafton upprepas även om BOK 11 på flera sätt var något nytt.

En annan intressant sak som framgår av Helmer Wikströms memoarer är att han redan på 1930-talet försökte få igång ett samarbete mellan BLT och Sydöstran. Men det kanske jag får återkomma till!