Kategori: Tips
Integritet och livsglädje
I helgen hade jag glädjen att få vara med om Anna Jarnestad Kockums vernissage för utställningen ”Papiljotter och däremellan” på Karlskrona konsthall. Det var fint och roligt trots den invigningshets som nästan alltid hindrar en från att verkligen ta in en konstutställning på öppningsdagen. Jag kommer inte att beskriva innehållet, för jag tycker att du som kan ska gå och se den. Men det finns ändå en del att säga kring denna konstupplevelse.
Nu är ju Anna Jarnestad Kockum en person med stor integritet och hon har inför den här utställningen uppenbarligen omgett sig med kärleksfullt införstådda medarbetare. Jag tolkar den noga regisserade vernissageföreställningen så att Anna i första hand vill tala genom konsten och därför överlåter åt andra att hålla låda. Hon var förvisso själv närvarande och deltagande, men utan att hålla något traditionellt vernissagetal.
Camilla Erlandsson, konstvetare och skriftställare, var den som fick göra en personlig reflektion över papiljotterna och vad de står för. Det var slående hur väl Camillas ord överensstämde med själva utställningens budskap och samtidigt gav någonting utöver den. Innan dess hade Anna och Birgitta Göransson, liksom Anna konstnär, genomfört en underfundig ”mini-pjäs” som gav en så fin bild av kommunikation mellan två människor.
Anna Jefta spelade harpa som en riktig ängel!
Mitt intryck var att alla som kommit blev på gott humör. Det förstår jag, för där finns en stor livsglädje i Annas konst, av det slaget som tar vara på och respekterar människor och inte minst djur. Det är lätt att identifiera sig med denna konst, den betraktar utan att ta avstånd. Den är medkännande och har glimten i ögat. En del konstprojekt under senare år utgår från att människor är objekt som man kan manipulera och använda för egna syften. Anna Jarnestad Kockum har gjort tvärtom, med en varm famn inneslutit sina väninnor i konstutställningen.
Ny ungdomspjäs på Regionteatern – Wasteland
Tre unga människor vaknar till en ny skoldag, en regnig måndagmorgon. Något har hänt, något som berör dem alla tre, men vad? Så är anslaget i den repetition som Regionteatern Blekinge Kronoberg spelade upp av thrillern Wasteland under presskonferensen inför höstens program. Wasteland riktar sig till ungdomar, och regissör och ensemble utstrålar vilja att ta ungdomar och deras verklighet på allvar.
Jag fick möjlighet att tala med två av tre skådespelare i ensemblen och dessutom regissören Anna Sjövall. Här är först intervjun med henne:
Här några ord med skådespelaren Saskia Husberg och ett kort avsnitt ur repetitionen vi fick se:
För mig som kommer från Karlskrona var det extra roligt att träffa Gustav Berg, uppvuxen i Karlshamn och med ett förflutet i Teatersmedjan. Intervjun med honom är uppdelad i två avsnitt:
Copyright Ingemar Lönnbom 2012. Materialet får fritt användas under förutsättning att källan anges!
Regionteatern visar sitt höstprogram
VÄXJÖ onsdag. Det var helt underbart att efter sju år vara tillbaka på Regionteatern Blekinge Kronoberg och få ta del av höstens utbud. Jag gjorde en del intervjuer som ni kan höra på bloggen efterhand.
Det ser ut att kunna bli flera spännande produktioner, även om det är svårt att bedöma något som är knappt halvfärdigt. För de pjäser vi från den samlade pressen (och författaren av denna blogg) fick se utdrag ur var bara några veckor in i repetitionerna.
Den stora turnépjäsen i år blir Macbeth i regi av Öllegård Groundstroem. Hon har nyligen vidareutbildat sig och berättar i en intervju om hur hon har tänkt kring att placera Shakespeare i vår nutid och med en del modern musik. Lyssna här:
Vi fick också se inledningen till en thriller för högstadiet, som jag gärna skulle se, nämligen ”Wasteland”. Jag fick en intervju med Gustav Berg, skådespelare i pjäsen, som även den kommer senare här på bloggen.
En föreställning som alla bör hålla ögonen öppna för, är sensationen Fröken Julie som Pekingopera, ett gästspel från Shanghai. Den föreställningen dyker upp i Karlskrona den 11 oktober, Kalmar den 15 oktober och Växjö den 17 oktober. Ett unikt tillfälle.
Jag återkommer alltså inom kort med mera material från onsdagens presskonferens.
Copyright: Ingemar Lönnbom. Ljud och text får fritt återges med angivande av källa.
En riktigt bra debut!
I eftermiddag har Maria Olsson i Mönsterås gjort radiodebut. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det var en mycket stark och bra debut om frågor som inte precis är de lättaste att prata om – cancer och död.
Orsaken till att hon blev kallad till radiostudion var att Maria är ledamot i styrelsen för Cancerstiftelsen och sjuksköterska som arbetar med patienter i livets slutskede. Därmed kunde hon på ett bra sätt dels avliva myter om cancer, dels ge en trovärdigt bild av varför det finns felaktiga föreställningar – i det här fallet att vissa former av cancer kan smitta.
Gott att höra en frimodig röst från de gamla hemtrakterna – och dessutom i ett så viktigt ämne! Om du läser detta före 23 september bör du klicka på länken nedan och lyssna.
http://sverigesradio.se/sida/ljud/4106888?play=4106888&playtype=Sändning
Ray Bradbury och Harry Martinson
När jag får frågan om min favoritbok – egentligen en helt omöjlig valsituation – brukar jag svara ”Invasion på Mars” av Ray Bradbury. När jag nyss läste Svenska Dagbladets runa över Bradbury, som dog tidigare i år, stod där att Harry Martinson ansåg att denna bok var en av de viktigaste som hade kommit ut under 1950-talet.
Det gläder mig av flera skäl. Harry Martinson är mitt svar på den likaledes omöjliga frågan om ”favoritförfattare”. Som sekreterare i det litterära sällskap som vårdar Martinsons minne och verk motsvarar jag därmed bara förväntningar, men är likafullt helt sanningsenlig.
”Invasion på Mars” är en samling berättelser om människans kolonisering av planeten Mars och kom ut 1950. Det finns paralleller till historien i Martinsons Aniara: jorden är på väg mot sin undergång i ett förödande atomkrig och människorna söker sig till Mars. I Martinsons epos kommer rymdskeppet ur kurs. När man läser Bradburys bok, inser man att det nog var bäst som skedde med Aniara. För människorna i Bradburys bok möter en befolkad planet med invånare som andligen står betydligt högre än krigarfolket från Jorden, som naturligtvis sätter igång med utrotning.
Precis som med Aniara är Invasion på Mars så mycket mer än ett rymdäventyr, det är en bok med stark inlevelse där författaren vill föra över en insikt på sina läsare. Båda understryker betydelsen av den andliga dimensionen hos oss människor utan att för den skull helt förkasta den tekniska utvecklingen. Kanske kan man säga att båda beskriver hur människan och den utveckling hon själv har satt igång har kommit i otakt.
Det är nog dags för ännu en omläsning av båda böckerna!
http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-romantisk-haxmastare-har-gatt-ur-tiden_7260263.svd
Ronneby blodbad – en alltför sann skröna
Det är gott att se teatertraditionen föras vidare i Ronneby. Första gången jag såg en pjäs betitlad ”Ronneby blodbad” ingick en måltid i biljettpriset. Man fick då på 80-talet (?) som publik helt enkelt delta i det gästabud som Ronnebyborna anno 1564 firade trots att svenska trupper närmade sig stadens omgivningar.
I sommarteatern ”Blodbadet, en helt ny historia” deltar publiken i stället genom att röra sig i den befintliga scenografin som samtidigt är den plats där det verkliga blodbadet utspelade sig. Vi uppmanas alla fly in i kyrkans (bedrägliga) säkerhet när en fruktansvärd övermakt i form av svenska och finska trupper är på väg att bryta igenom försvarslinjerna. Det greppet fungerar, liksom det mesta i denna föreställning som är väl värd att se oavsett om man är intresserad av historia eller ej. Nu är det inte många föreställningar kvar, men jag tror att det blir fullspikat bara vädret är lika gynnsamt som på torsdagsaftonen. Regnet kom först sedan vi alla tagit oss in i Heliga Kors Kyrka.
Det ligger i tiden att berätta den egna, den lokala historien, inte minst i sommarteateruppsättningarna. Om Blodbadet kan sägas att även om källorna är ganska få och knapphändiga kring denna tragedi som ju verkligen har inträffat, så har de uppenbarligen varit starkt inspirerande för manusförfattaren Magnus Bejmar. Hans manus och regissören Johan Westermarks bearbetning har utmynnat i en föreställning där spelstilarna växlar nästan scen för scen. Från nästan buskis till nästan Shakespeare om jämförelserna ursäktas.
Men det blir inte spretigt på ett dåligt sätt. Jag rördes både till tårar och lyftes till skratt av en ensemble som har gjort ett mycket bra jobb under inte helt optimala förutsättningar. Trots att torsdagskvällen bjöd på ett av de bästa vädren som upplevts denna sommar, så kunde Pluvius inte låta bli att med sina droppar hota den känsliga elektroniken, som alltså fick räddas samtidigt som avslutningen spelades inne i kyrkan. 
Ronneby kyrka är alltså en av de viktigaste delarna i denna föreställning, man kan nästan säga att den är skådespelare med bärande roll. Dåtid och nutid blandas här på ett sätt som är väldigt speciellt och som inte någon annanstans hade kunnat bli så känslomässigt laddat som här i gränslandskapet Blekinge, mellan Danmark och Sverige.
Summan av Ronneby Folkteaters arbete blir en skröna som ibland är alltför sann. Som när förödelsen av staden redan är ett faktum och det börjar gå upp för de överlevande att så många av deras nära och kära har dött i blodbadet. Då kommer historien nära, och vi inser att det som hände i Ronneby 1564 bara är alltför likt det som hände exempelvis på Balkan på 90-talet och i Syrien nu. För en gångs skull störs jag inte av att regissören i programbladet gör sådan parallell (med Irak-kriget). Ofta är det både onödigt och klyschigt att försvara uppsättningen av en pjäs med att ”den hade kunnat vara skriven idag”. Dels är Blodbadet verkligen en helt ny pjäs, dels skriver den i inte publiken på näsan att sånt här händer även i våra dagar. Den reflektionen kommer av sig själv.
Karlskronakonstnär i Litauisk akvarellhappening
I fredags, den 27 juli, deltog karlskronakonstnären Irina Novokreščionova i en workshop i akvarellmålning i Klaipedas skulpturpark. Det var helt gratis för alla att delta, i parken fanns staffli, färger och penslar och konstnärer som hjälpte deltagarna tillrätta, rapporterar den litauiska tidningen Vakarų ekspresas.
Denna workshop var en del av utställningen Plein Air akvarellmålning som – om jag förstår saken rätt – organiseras av konstnären Renatė Lūšis (namnen i detta blogginlägg anges med reservation för stavning). Deltagare är kända konstnärer från hela världen. Förutom Irina finns också Åke Franzén, även han konstnär i Karlskrona, med i kretsen och han var med på vernissagen den 21 juli i Prano Domšaičio galerija där de tre nämnda konstnärerna tillsammans ställer ut fram till den sista augusti.
När man ser den härliga bilden med den unge (blivande?) konstnären och Irina Novokreščionova i parken kan man inte annat än hoppas att vi får många liknande kulturarrangemang i Blekinge och Karlskrona.
Alla konstnärerna som deltog i fredagens workshop: Renate Lūšimi (Klaipėda), Laima Drazdauskaite (Vilnius), Tomu Karkalu (Klaipėda), Marta Vosyliūte (Vilnius), Ruah Edelstein (Los Angeles), Jolanta Vitkute (Sverige), Irina Novokreščionova (Sverige), Virga Urbonavičiene (Klaipėda), Jurga Sidabriene (Vilnius), Romanu Borisovu (Klaipėda), Liuda Liaudanskiene (Kretinga), Justina Pakalnyte (Vilnius), Vilija Kazragyte (Kirnės, Šilalės raj.), Ariadna Čiurlionyte (Vilnius), Aušra Andziulyte (Kaunas).
Den neutrala kulturinstitutionens död
På senare år har vi fått uppleva hur vissa museer och andra kulturinstitutioner har tagit hänsyn till olika grupper i samhället, antingen därför att man har varit rädd att trampa på tårna eller för att man har upplevt att det har funnits en hotbild. Under ett ”debattle” – modernt begrepp för debatt med hårt styrda former – diskuterades på tisdagen ”Den neutrala kulturinstitutionen är död”.
Platsen var Riksutställningars lokaler på Artillerigatan, en liten bit utanför ringmuren i Visby.Till och med arrangören insåg att detta var en rubrik som är i fyrkantigaste laget. Nu valde man i alla fall att lägga upp diskussionen som ett ”debattle” där var och en får exakt lika lång tid och det inte sker något direkt meningsutbyte mellan deltagarna. Samtidigt twittrar publiken och dess inlägg publiceras på en skärm vid sidan av scenen.
I det lag som sades vara för påståendet att den neutrala kulturinstitutionen är död återfanns: Elisabeth Ohlson Wallin, fotograf. Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn och ungdomsverksamhet på Kulturhuset. Edda Manga, idéhistoriker. Moderator var: Ted Hesselbom, chef Röhsska museet. I laget mot fanns: Tebogo Monnakgotla, tonsättare. Johan Wingestad, tf verksamhetschef Konstnärernas Riksorganisation. Eva Cooper, debattör Timbro.
Det visade sig att de sex deltagarna i detta debatt-fältslag var mycket artiga mot varandra, applåderade varandras inlägg och var allmänt välformulerade. Det visade sig också att var och en gjorde en egen tolkning av begreppet ”neutral” i detta sammanhang. Samstämmigheten blev synbarligen ganska stor och det intressanta som kom ut av diskussionen var bland annat det jag nämnde inledningsvis, nämligen att oavsett om kulturinstitutionen i fråga ser sig själv som neutral eller icke neutral, så måste ledningarna visa mod att våga utmana ”den goda smaken” eller koncensus. Det är i alla fall vad jag tar med mig från detta debattle. Sannolikt kommer det så småningom att läggas ut som film på bambuser av Riksutställningar, jag kunde inte få besked om när detta sker.
Kultur är liv
Det finns människor som man litar på direkt, bara genom att de har en så genuin övertygelse och är så angelägna om att förmedla den till andra. En sådan person är Gunnar Bjursell, professor i Göteborg. Han framträdde på ett seminarium i Visby på måndagen, ett seminarium som gav min magkänsla rätt: kultur är inte bara ett tidsfördriv, den är avgörande för om vi mår bra rent fysiskt och mentalt också.
Det var Sveriges konstföreningar som anordnade, en folkrörelse som kämpar hårt för att intressera även yngre. Det är synd att det är motvind, för i en tid där bilden är slit och släng-vara behöver många lära sig att ta sig tid att verkligen betrakta bilden och låta den sjunka in, inte bara vara en del i ett flöde.
Gunnar Bjurvall inledde med att berätta att människan har skapat musik i mer än 80 000 år. Av detta drog han den logiska slutsatsen att det finns en positiv effekt på vår överlevnad som biologiska varelser av musiken (och annan kultur). Sedan följde ett oupphörligt intressant föredrag som i princip var en genomgång av en mängd tämligen nya upptäckter inom inte minst hjärnforskningen.
I USA, där man är mera ”lekfull” i forskningen, enligt Gunnar Bjurvall, har man gjort uppseendeväckande upptäckter när man tagit bilder av musicerande människors hjärnor. Musikens helande och lindrande effekter är inte bara något man ”inbillar sig” utan det finns numera gott om belägg för dess goda effekt, bland annat på intelligens (som i och för sig är en svårmätt materia).
Gunnar Bjurvall avslutade med att understryka hur enormt viktigt det är att ge små barn nycklarna till de kulturella aktiviteterna och upplevelserna. När de har kommit upp i puberteten är det för sent på många sätt. Men det man fick i barnaåren sitter kvar och kan ge frukt även vid hög ålder. Det är ingen slump att exempelvis stroke-rehabilitering tar hjälp av de drabbades egna musikalitet och musikminnen. Gunnar Bjurvall gav tips om en mängd olika forskningsprojekt och uppsatser. Jag hoppas kunna återkomma till detta snart!
Åter till eget företagande
(In English below) Nu återvänder jag till livet som egen företagare, författare, redaktör, konsult i mediefrågor, moderator, skribent med mera efter sex och ett halvt lärorika och roliga år på statliga myndigheten Boverket. Mer rutinerad och med ny kunskap i bagaget ser jag fram mot att få spännande uppdrag inom kultur och samhällssektorn men också att arbeta med egna projekt.
Jag blev egen företagare 1994. Slag i slag fick jag flera spännande uppdrag: dåvarande redaktören på Sydöstran, Donald Holmgren, tyckte att jag skulle göra tio mittuppslag i tidningen om Blekinges historia. Jag fick foto- och redigeringshjälp av Mattias Mattisson och Lasse Larsson, dessutom kostade tidningen på att Karl Petermann tecknade för att illustrera olika historiska händelser. Ni som känner till mina böcker förstår att den artikelserien var ursprunget till boken”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” (2000, andra upplagan år 2001).
Ann-Louise Liljeborg, turistchef, bad mig att göra en broschyr med namnet ”Sevärt i Blekinge, Sveriges trädgård” (ej att förväxla med boken med samma namn). Då kom jag för första gången i kontakt med Susanne Demåne, som idag är välförtjänt hyllad konstnär, men då gjorde illustrationsjobb vid sidan av konstnärsskapet.
Och så, det mest överraskande: Sydost TV, TV 4 i Växjö, önskade mig som redaktör för sina nyhetssändningar, de hade nämligen fått ett överraskande avhopp. Jag hade aldrig gjort TV tidigare, utom på journalisthögskolan, men som frilans måste man våga! Så det blev flera spännande och nya bekantskaper inom några månader.
Ett antal böcker hann det bli under åren som fri skribent. Den senaste kom 2005 – precis innan Boverket anställde mig – och heter kort och gott Blekinge (Bilda förlag). Nu har jag till slut vågat begära medlemskap i Svenska författarförbundet – och fått styrelsens bekräftelse på att mitt arbete har sådan verkshöjd att jag får vara en del av detta förbund! Så nu blir det väl ”Författare mm” på visitkorten. Stabschef på Boverket är en titel jag bar med stolthet, men författare är i min värld väl så prestigefullt – och därmed också en utmaning. Du som följer min blogg kommer också att följa mina ansträngningar som ”författare mm”!
I now return to life as a self-employed writer, editor, consultant in media matters, moderator, etc., after six and a half, instructive and enjoyable years in the Swedish national agency for housing, building and planning. More experienced and with new knowledge, I look forward to exciting projects in the cultural and community sectors, but also to work on my own projects. A number of books have been written over the years. The last one came in 2005 – shortly before I was employed by the agency – and is simply entitled ”Blekinge”. Now I finally dare to print ”author” (or ”author etc.” on my business cards. Chief of Staff is a title I wore proudly, but the title author in my world is at least as prestigious – and thus also a challenge. If you follow my blog will also follow my efforts an ”author etc.”!
Ingemar Lönnbom 