En profetisk (?) gåva från informationsenheten

En gång i tiden, i mitten på 1960-talet, tvingade min lärarinna oss barn att i en teckning beskriva vad vi ville ha för yrke som vuxna. Det hade varit mycket intressant att se vad alla eleverna i klassen ritade – den samlingen teckningar hade blivit en säkert mycket talande pendang till den klassiska målningen ”Blir du lönsam, lille vän?”. Hos mig orsakade frågan ”vad ska du bli när du blir stor?” idémässig kortslutning.

Frågan känns märkligt nog relevant än idag. Fast nu förtiden finns det en massa smarta metoder att komma runt låsningar när man ska planera för framtiden. En är så kallad back-casting, det vill säga att man föreställer sig en ideal framtid och utifrån den idealbilden gör en beskrivning av hur man kom dit.

När jag i veckan avfirades efter sex och ett halvt år på Boverket, var en av gåvorna informationsenhetens lilla installation här bredvid. Visst är den fin! Den beskriver en av många möjliga back-casting scenarier, nämligen ett återupptagande av livet som reporter/journalist mitt i händelsernas centrum och med penna och block i högsta hugg. En blinkning från kollegor som nog innerst inne undrar vad han Lönnbom egentligen ska bli när han blir stor. 

Problemet är nog detsamma nu som för femtio år sedan: möjligheterna är för många för att fångas i en tanke. Att arbeta som egen företagare i medier, kultursektorn, i samhällets och näringslivets tjänst som jag gjorde åren 1994-2005 (en verksamhet som jag nu återupptar) innebär idag ännu fler möjligheter och ännu fler utmaningar. Och jag har inte idétorka, tvärtom känns det väldigt stimulerande att med ännu mer erfarenhet ge sig ut i samhället på jakt efter nya uppdrag.

Vad jag ritade i skolan för femtio år sedan? Eftersom jag inte hade en susning om vad jag skulle bli som vuxen, gav lärarinnan rådet att rita vad min far arbetade med. Det blev alltså en bonde som mockade i lagården (något som orsakade viss munterhet därhemma på gården eftersom det kanske inte var det man helst förknippade med bondelivet). Om jag sedan verkligen blev en muckraker (”dyngräfsare”=undersökande journalist) under tiden på Radio Blekinge får väl andra bedöma, men det var en händelse som såg ut som en tanke…

Stugan som försvann – en solskenshistoria

Plötsligt hade jag inte längre någonstans att bo. Resan var köpt, övernattningen bokad, men något hade blivit fel. Skulle jag tvingas ställa in min vecka i Almedalen?

Cyniker brukar ofta säga: ”om det är för bra för att vara sant, är det antagligen det”. Men eftersom jag tycker att jag har tur för det mesta, trodde jag faktiskt att den där lediga stugan på Kronholmens gård på Gotland verkligen var ledig. Den bokades på samma sätt som jag vid det här laget har bokat kanske tio hotellrum, via Booking.com. Det är ett alldeles utmärkt och mycket bekvämt sätt att leta upp, skaffa information om och boka hotell runt om i världen.

Efter ett halvt dygn, mitt under ett sammanträde (ett av mina sista sådana på Boverket) kom så ett telefonsamtal från Nederländerna. Eftersom jag inte känner någon som bor där just nu, såvitt jag vet, svarade jag inte. Mycket snart kom ett mejl: stugan var dubbelbokad, men Booking.com och ägaren till stugan försökte hitta en lösning.

Nästa gång det ringde från Nederländerna svarade jag, för det var naturligtvis så att Booking.com har sin telefontjänst där. En vänlig man förklarade läget och jag uppskattade naturligtvis att de hörde av sig, även om det inte fanns någon lösning ännu.

Så småningom fick jag också kontakt med en beklagande och mycket trevlig värdinna på Kronholmens gård, Anna Öhman, som hade lyckats hitta en fullgod ersättning. Skönt!

Summan av kardemumman blir att det trots både misstankar och bevis på motsatsen, faktiskt finns en massa seriösa och serviceinriktade människor där ute på nätet som dessutom tar ansvar för om något skulle gå fel. Och det är naturligtvis helt nödvändigt: om man inte kan lita på den andre blir det ingen affär av, och då avstannar allt!

Att det sedan finns både kunder och anställda på Booking.com som är missnöjda med detta företag är en annan sak. I det här fallet jobbade de exemplariskt!

Almedalen – med smartphone i allmänhetens tjänst

Nu är det klart! Jag inleder min nya era som egen företagare i mediebranschen i Visby. Just det, i Almedalen. Detta förtalade men ack så populära nöjesfält med åsiktsjonglörer och medietämjare av alla slag. Numera är Almedalsfenomenet så stort att man kan fylla hela radioprogram med analyser av hur, vem och varför.

Varför åker man dit då? Ja, förra året var första gången för mig, och då i egenskap av stabschef på Boverket, med ansvar för mediefrågor. Det var med viss skepsis jag reste dit, mest för att kolla av läget, men också för att vi som statlig myndighet alltmer utmanades på den här typen av arena. Almedalen har ett antal egenskaper som gör att den är perfekt för moderna påverkare och de så kallade sociala medierna. En uppenbar sak är till exempel att smartphones och surfplattor i kombination med appar och sociala medier faktiskt gör det möjligt att hitta rätt bland uppåt 2000 evenemang.

När man sedan kan läsa om sig själv i dessa apparater bara några minuter efter att det hela har hänt, alternativt se på bambuser eller youtube i videoformat, ja, då är det självklart att man blir livad som en dräng i Vimmerby på 1900-talet. Det finns med andra ord risk för att man överskattar det genomslag ens arrangemang får. Den stora nyttan, tror jag, är att det finns stora möjligheter att hitta personer att nätverka med (avskyr egentligen begreppet, det är vanligt enkelt bondförstånd av det slag som fick varenda by i det här landet att fungera när det alltid saknades pengar). TIllit och kontakter kan inte köpas för pengar, utan uppstår när människor möts. Livet kan bli lite enklare för politiker, myndighetspersoner, branschföreträdare och samhällsintresserade tack vare Almedalens högaktiva sociala liv. Då är det faktiskt ganska bra om journalisterna också kan hålla huvudet kallt och granska denna färggranna röra så att medborgarna inte känner sig totalt överkörda!

Ett brev betyder så mycket!

(in English below) Sveriges författarförbunds styrelse har beslutat invälja skrivaren av dessa rader i förbundet. Kan nu utan protester från något håll officiellt kalla mig för författare. Det är ingen överdrift att säga att jag är mycket glad över detta: visserligen är det några år sedan jag senast publicerade en bok (Blekinge, 2005), men drömmen att kunna fortsätta åtminstone på deltid med författandet, finns kvar och ser nu ut att bli verklighet.

Jag kom hem från en härlig kväll med god mat, sång och musik och avtackningar av snart nog före detta arbetskamrater och på köksbordet låg ett brev som uppenbarligen kom från den nämnda organisationen. Hjärtat dunkade lite snabbare eftersom jag visste att styrelsen nyligen hade haft sammanträde där de tagit ställning till ansökningar om medlemskap.

Raderna i brevet lugnade mig dock, för de började med orden ”Jag är glad at få meddela Dig…”. Så nu är det ”bara” att betala inträdes- och årsavgift. Och trycka nya visitkort!

The board of the Swedish Writers’ Union has decided to accept me as a member of the union. This means I officially can call myself an author (författare). I am very happy about this: a few years have passed since I last published a book (Blekinge, 2005), but the dream to be able to continue at least part-time with the writing, is still there and now appears to be reality. 

I came home from a lovely evening with some soon to be former colleagues. On the kitchen table there was a letter that apparently came from the above said organization. My heart was pounding a little faster because I knew that the board had recently had a meeting.  The lines in the letter reassured me, however: ”I am glad to inform you …”. So now there is only the little question of payment of admission fees and subscriptions. And ordering new business cards!

Bilden av Blekinge – 28 mars 2012 18.30 – 20.00

BILDER AV BLEKINGE
Medverkande bl a: Leifh Stenholm, författare till böcker om Blekinge och ny bok under våren med titeln ”Bilder av Blekinge – ta plats och äga rum”, samt Hanna Nilsson, Region Blekinge, projektsamordnare för turismutvecklingsprojektet ”Attraktionskraft Blekinge”.

Nu är det strax dags för föredrag med bland annat Leifh Stenholm och Hanna Nilsson. Som vanligt kommer här ett snabbreferat av arrangemanget här på min blogg.

Första bilden i bildspelet är ett citat: Blekingarna äro ett trotsigt släkte vars hårdföra lynne man skall taga sig i akt för. (Ur Folkskolans läsebok).

Tullan Gunér inleder – syftet är att pröva bilden av Blekinge. Rekapitulerar vad som hittills har avhandlats. Sista programmet heter ”Bilder av Blekinge” blir också vision om framtiden.

Leifh Stenholm och Hanna Nilsson. Leif S har ny tjänst nu men har arbetat på länsstyrelsen Blekinge. Hanna Nilsson jobbar på Region Blekinge. Det är i det närmaste fullsatt i museets hörsal.

Leif Stenholm presenterar sig själv. Arbetar nu för Stockholms stift. Som länsantikvarie fick han tycka vad andra sade till honom, men nu kan jag tycka vad jag vill, säger han.

Vad innebär det att vara beläst och bildad? Många tänker att det är synonymer, men bildspråket är äldre än vårt skrivna språk. Vi har varit bildade, men sedan började vi läsa, fram till dess att folkskolan drog igång var bilden dominant. Nu är vi tillbaka. Smartphones bygger på bildspråk. Meningarna blir korthuggna som på gamla runstenar.

Citatet om blekingarna. Signalen man sänder ut säger något om kommunikationen mellan sändare och mottagare. Visar bild av gammal lunta där historien finns, ur Krigsarkivet. Finns kilometervis, men ingen har läst dem sedan de skrevs. Det finns enormt mycket i våra arkiv.

Visar skylt järnvägsövergång. Den visar hur järnvägsgrindar såg ut för länge sedan. En symbol som är etablerad kan man inte ändra hur som helst. Dessa symboler kan brukas och missbrukas.

Det finns hemliga koder, eller gradbeteckningar. Fungerar bra för dem som kan systemet. Bilden är gammal i Blekinge, säger Stenholm och visar hällristning från Horsahallen på Torhamnslandet. En man som står mitt i båten, är större än de andra, betyder mer än de andra i båten. Men vi vet inte så mycket om den.

Mannen i båten har fyra fingrar, det ligger en signal i detta, han är stor, naken och har fyra fingrar, men vi vet inte varför. Kanske är han en symbol för ett segel? Kanske är det kraften i seglet som symboliseras av denne man!

Bild på en altaruppsats, långhårig man med höftskynke, det är Jesus i Ronneby kyrka. Tillkommen strax före 1700. Jesus gör ett tecken som om han beställde två öl, men det är symbolet för seger och han håller en dansk flagga i andra handen. Är det en hälsning från danska kamrater, trots att den är gjord på svensktiden?

Visar bild på Nils Holgersson-statyn vid Amiraliteskyrkan. Är idag en sevärdhet. Pojken springer mot Rosenbom. Det gäller att kunna tolka signalerna.

Hasselbergs staty Grodan i Hoglands park, intill ”vita gubben”, Karl XIII, klädd som en romersk härförare. Blir märkliga undertoner när flickan sitter och tittar upp på kungastatyn. De är skapade för sig, men tillsammans kan man reagera på det.

Blekingeflickan i Hoglands park, skulle vara omöjlig idag, men var möjlig att sätta upp 1960. Nu tar man den för given, men den som kommer till en ny plats kan ta det på ett annat sätt. Kvinnor är ofta avbildade undergivna hos oss.

Visar bild på Kristianopel och Karlskrona. Hela arkitekturen här är vänd mot havet och signalerar makt och styrka. Den som kommer från land ser inget storslaget.

Hela staden Karlskrona är gestaltad för att visa makt. Ett stort rådhus och kyrkor vid ett stort torg. Ett stort kraftpaket. Man tullar på detta om man flyttar stadsbiblioteket, vore synd, säger Stenholm.

Stenholm berättar om Amiralitetsparken och de stolta planerna för Amiralitetsplatsen. Det blev en korvkiosk.

Tyska kyrkan är på den högsta punkten. Högst upp på kyrkan var till en början en krona, det var Karls krona!

Vid tyska kyrkan fanns också en skampåle.

Statyn över Karl XI restes i slutet av 1800-talet.Han tittar ut mot havet och håller uppsikt. Statyn kommer till samtidigt som arbetarröelsen växer sig stark. Kungens staty hindrar att ha stora möten för arbetare på torget.

I vår tid kommer andrasignaler i stadsbilden. Som graffiti, nästan inget kvar står det på en.

Mycket har försvunnit, som de gamla fiskargummorna vid Fisktorget. Är det nya hotellet varvsmuren i en ny skepnad, frågar Stenholm, retoriskt.

Fiskargumman, statyn kom när tanterna försvann, stillade samvetet när de riktiga kördes bort. Hon är väl förankrad i sin verksamhet. När statynkom upp diskuterade manatt hon inte såg ut som de gamla tanter som stod där. Hon ser också tragisk ut. Varför, undrar Stenholm.

Stenholm är övertygad om att det finns ett politiskt budskap här, hon håller upp en skämd torsk och visar lång näsa mot Grevagården. Höglund visste att staden genomströmmades av en massa unga män varje år, som inte köpte fisk.

Visar turistbroschyr från Blekinge cirka 1990. Förra året försökte man sälja Blekinge som en välbevarad hemlighet.

Visar bild på en privat ”turistbyrå” på landsbygden, Torhamn.

Den riktiga turisbyrån är som en godisbutik, men den lokala byrån är gjord av kämpanden lokala människor.

Visar bild som visar hur man i Kristianopel har många budskap samtidigt.

Vimåste bli lika kaxiga som när folkskolans läsebok gavs ut. Vi är omgivna av attraktiva turistområden.

Det finns många storheter som har passerat revy, exempelvis Wachtmeister, Chapman – köpcentrum respektive pizzeria idag.

Vår främsta symbol, Rosenbom, en person som frös ihjäl. Finns mycket att göra för att fånga upp varumärket.

Kort paus medan man växlar mikar!

Hanna Nilsson Region Blekinge. Projektet heter Attraktionskraft Blekinge. Drivs tillsammans med kommunerna. Ska pågå hela 2013 ut. Stöd från EU. Här finns bakgrunden till projektet.

År 2020 ska Blekinges attraktionskraft vara så stark att turismen är en av våra viktigaste näringarna för vår tillväxt, är visionen. Man jobbar med Blekinges varumärke. Vill ha mera samverkan, ökad IT-användning mm.

Viktigt att man lyfter fram Blekinges styrkor för att stärka varumärket och fylla det med innehåll Hyllan Blekinge ska bli mera tillgänglig. Den digitala plattformen är en sådan hylla.

Hanna Nilsson beskriver projektet i stora drag. Det gäller att förlänga säsongen och att se till att blekingarna själva upptäcker sitt landskap.

Prioriterade marknader är Blekinge, Skåne och Södra Småland, Danmark, Tyskland och Polen.

Målgrupper: barnfamiljer, äldre välbärgade personer som reser tillsammans och vill ha en lugn och skön vistelse.

Regionalt avstamp – projektet har tagit över sidan Visitblekinge som skapades av ett privat företag, men ligger nu under regionen sen 1 mars. Den kommer att användas mera aktivt nu.

Man har gjort en opinionsundersökning om Bilden av Blekinge. Gav tre styrkor: kustregionen, det kreativa Blekinge och Blekinges strategiska läge i Europa.

Vill förmedla bilden av att Blekinge har ett centralt läge i Europa.

Hanna Nilsson berättar om marknadsföringen av Blekinge just nu och vilka markader man riktar sig till.

Visar film om det magiska Blekinge från Youtube.

Visar bildspel som har visats på mässa i Tyskland.

Visar också ett magasin med texter och bilder samt annonser.

Hanna Nilsson avslutar.

Frågestund efter föredragen.

Slut.

Hoppas att Fredrik Lindström är felciterad

Inför kvällens TV-program om ”blekingskan” har Fredrik Lindström låtit sig intervjuas (BLT idag). För hans egen skull hoppas jag att han är felciterad, där står nämligen ”Sedan Blekinge blev svenskt har Karlskronas roll i nationalstaten förvandlats från att vara en port mot kontinenten till att vara örlogsstad i ett land där många inte vet vad örlog är, säger Fredrik Lindström.

Som många förhoppningsvis vet, har Karlskrona aldrig varit en dansk stad. Det är liasom det som är själva poängen med staden, den är en slags rikssvensk enklav i ett blekingskt folkhav. Grundfakta är att Blekinge blev en del av Sverige 1658 och att Karlskrona grundades 1680 och att blekingarna inte var riktigt att lita på under ganska lång tid (enligt den svenska överheten). Den inflyttning av holländska köpmän, baltisk adel, finländska båtsmän som skedde var en del i neutraliseringen av eventuellt motstånd.

Annars ska det bli intressant att se TV-programmet i kväll. Programmet förra veckan, från Smögen, var rena bildpoesin. Men vi får hoppas att Fredrik Lindström inte är så okunnig som han verkar av ovanstående citat.

Det finns ett antal myter och missuppfattningar om Blekinge och blekingskan. För det första så kan man tvista om vad som är ”blekingska”. Det är så stor skillnad på folkmålet i Olofström och Fågelmara att det känns konstigt att placera dem under samma rubrik. Dessutom var ju Olofström en del av Skåne fram till 1639! Sölvesborg (Listerlandet) var ett eget landskap och där har man ju dessutom vårdat den egna dialekten på ett föredömligt sätt. Det är forfarande stor skillnad om du befinner dig öster eller väster om Hoby skog, där den avgörande kulturgränsen i det gamla Blekinge går. Det är skillnad i dialekt och i mattraditioner som grundar sig i att det var mycket enklare att färdas i nordsydlig riktning än i östvästlig. Det där brukar jag få exempel på när jag är ute och håller föredrag om de blekingska ortnamnen.

Men som vanligt blir det säkert en trevlig kväll med Fredrik. En och annan pärla av sanning brukar han hitta, och sedan har han ett väldigt underhållande sätt att brodera kring denna.

Svenska Dagbladet är en utmärkt tidning, men försäljarna…

In english below:
 

Har ni märkt att man tvingas bli alltmera oförskämd och dum när man pratar i telefon? För att överleva måste man till och med ljuga!

Jag tänker naturligtvis på alla dessa försäljare, som av en eller annan anledning ringer trots att man har anslutit sig till NIX och egentligen ska få ha sina kvällar i fred. Nu senast var det, som framgår av överskriften, Svenska Dagbladet som jag hade ett kort förhållande med.

Jag borde ju ha tänkt mig för den där gången i vintras på Sergels torg när en ung man kom fram med en tidning i handen. Aldrig tidigare har jag gjort affärer på ”plattan”, men eftersom killen var artig och erbjudandet både billigt och intressant blev det avslut. Provprenumeration Svenska Dagbladet ett antal helger framåt – och ingen automatisk förlängning. När perioden var slut, var den slut. Perfekt. Då behöver man inte hålla koll på dagarna utan bara njuta medan det varar.

För missförstå mig rätt: Svenska Dagbladet är en väldigt bra tidning och ett alldeles utmärkt alternativ till Dagens Nyheter. Den har ett antal synnerligen duktiga skribenter, minst tre av dem räknar jag dessutom som vänner och/eller bekanta. Det var med andra ord lätt att säga ja, och det var heller inget jag ångrade.

Men så närmade sig provperioden sitt slut. Eftersom man som prenumerant då är kund hos företaget i fråga, så har det rätt att bryta igenom NIX-spärren och ringa. Så skedde naturligtvis. Det var en mansröst, mycket mörk, som presenterade sig som representerande Svenska Dagbladet. Nej, tänkte jag, nu blir det ett långt övertalande samtal med oviss utgång! De är ju så slipade, de här försäljarna. Om man säger nej, så frågar de varför – och artig som man är fortsätter man sedan konversationen under det att magsyran rinner till och livet rinner ifrån en.

Jag tog sats och sade att jag inte tänkte fortsätta prenumerera. Nu kom frågan från försäljaren som skulle fånga mig i en lång förklaringsharang: ”Tycker du att Svenska Dagbladet är en dålig tidning?”. Under en hundradels sekund övervägde jag konsekvenserna av olika svar – och valde att ljuga: ”Ja, det tycker jag”. Nu hände det fantastiska: försäljaren gav upp! Genom att ljuga om vad jag tycker hade jag vunnit tillbaka flera minuter av mitt liv!

Nu kan man tycka att denna ”vita lögn” var av det mera beskedliga slaget. Men varför är det på detta viset? Varför ska jag behöva göra våld på min etik och personlighet bara för att jag inte vill tillbringa kvällarna i meningslösa konversationer med försäljare som desperat jagar provision? För, som sagt, jag tycker egentligen inte att Svenska Dagbladet är en dålig tidning. Hoppas att det gick fram. Men försök inte sälja fler provprenumerationer. Om det blir en nästa gång, blir det helår. Dock inte samtidigt som Dagens Nyheter, man vill ju göra annat än läsa tidningar på helgerna.

in english:

Have you noticed that you are forced to become more and more insolent and stupid when talking on the phone?

I refer to all of these vendors, who for one reason or another call even though you have joined the NIX in order to stop unwanted phone calls.

Most recently I had a brief relationship with the Swedish newspaper Svenska Dagbladet.

I ought not to, but since the guy I met in Stockholm was polite and his offer was inexpensive and interesting I tried out the Swedish newspaper Svenska Dagbladet a number of weekends. He promised no automatic renewal of the subscription. 

Please get me right: Svenska Dagbladet is a very good newspaper, and an excellent alternative to Dagens Nyheter. It offers a number of extremely talented writers, three of them I count also as friends and / or acquaintances. I did not regret buying and reading the paper.

Some weeks later: As a customer of the company in question, it has the right to break through the NIX and call you up. One evening I got a call from a man who introduced himself as representing Svenska Dagbladet. Oh No, I thought, this will be a long, persuasive discussion with an uncertain outcome! They are so polished, these dealers. If I say no, they ask why – and polite as I am the conversation will go on and on while the stomach acid flows and life runs away.

I said that I was not going to continue to subscribe. Now the question came from the dealer, a question I was sure would end in a long explanation tirade: ”Do you think the Swedish newspaper Svenska Dagbladet is a bad newspaper?”. In the blink of an over, I weighed the consequences of different answers – and chose to lie, ”Yes, I think so.” The wonderful thing happened: the dealer gave up! By lying about what I think I had regained several minutes of my life!

Now you would think that this ”white lie” was one of the more modest kind. But why does it have to be this way? Why do I have to destroy my ethics and personality just because I do not want to spend evenings in meaningless conversations with vendors who are desperately chasing commission? For, as I said, I do not really think that Svenska Dagbladet is a bad magazine. But do not try to sell more tests subscriptions. If there is a next time, I will subscibe all year. But not at the same time as Dagens Nyheter, we want to do something more than reading newspapers all weekend.

Bilden av Blekinge – Företagandets Blekinge

Det här blogginlägget skrevs under tiden som föredraget eller snarare föredragen BILDEN AV BLEKINGE FÖRETAGANDETS BLEKINGE pågick. Medverkande: Carina Centrén, Svenskt Näringsliv och Anders Johnson, f.d. chefredaktör DN och författare till böcker i näringslivshistoria.

På grund av den snabba hanteringen kan det förekomma felaktigheter och missuppfattningar i texten.

Det är mellan 15 och 20 personer i salen nu när klockan är 18.30.

Carina Centrén kommer att inleda, hon har satt igång ett bildspel som heter Företagsamma Blekinge.

Allra först hälsar museichefen Tullan Gunér välkommen och anknyter till de tidigare föredragen, förra och förrförra onsdagen. Det sker mycket positiva saker i Blekinge!

Carina inleder med om hur Svenskt näringsliv arbetar.

Hon anknyter till museet, mycket i det kommer från företag, men tänker man på människorna i näringslivet.
Carina är regionchef i Blekinge och är tillbaka efter att ha jobbat nationellt under en tid.
Företagsamma människor leder SVerige till ökat välstånd, säger Svenskt näringsliv.
Visar bild av det ekonomiska kretsloppet. Det börjar med att människor flyttar in, men det behövs att företagsklimatet är gott för att kretsloppet ska snurra.
60 000 medlemsföretag, 49 olika medlemsorganisationer.
Många av företagen är små, 70 procent färre än tio anställda.
Man vill öka förståelsen för företagandet.
75 procent är enmansföretagare.
En okänd bild för de flesta.
Blekinge har relativt låg andel företagsamma individer av den arbetsföra befolkningen. Snittet är 12 procent, blekinge 9,6 procent. utvecklingen de senaste tio åren har gått långsamt uppåt.
Ju bättre företagsklimat desto bättre befolkningsutveckling, säger Carina Centrén.
Nu tar Anders Johnsson vid!
Han berättar om att han mötte våren på torget i Karlshamn. Har skrivit två böcker som han använder här. Ekonomisk historisk guidebok över Sverige: Fånga platsen. Näringslivshistoria.
Har rest runt med sin familj till olika typer av historiskt intressanta platser, det blev underlag för boken.
Den andra boken, 2010, Garpar gipskatter och svartskallar, om invandrarnas betydelse för den svenska ekonomin.
Har gjort en egen indelning av landet utifrån näringslivsaspekten.
Rangerat orter enligt en viss ordning: vattenvägar! De var de viktigaste kommunikationsvägarna före industrialiseringen. Även is- och snövägar som underlättade exempelvis i Bergslagen. Före ångmaskinen var vattenkraft den viktigaste kraftkällan.
Karlskrona är därför en konstlad stad, som saknar färskt och rinnande vatten.
Blekinge finns i en region som Anders Johnsson kallar Blekingeregionen, sex åar som rinner upp i Småland och som förklarar sambandet mellan delar av Kronobergs län och Blekinge.
Beskriver transporterna från inlandet via hamnarna i Blekinge och importen.
Han har delat in landet i tre stora bitar.
90 procent av vattenkraften i den norra delen. Stor skillnad mellan östra óch västra Sverige på grund av vattentillgången!
Sydöstra delen har förlorat under industriella revolutionen.
Den enda staden här som har växt snabbare än snittet i det här området är Växjö.
Visar bild på oxdrift som var ett sätt att frakta livsmedel från exempelvis Småland till Stockholm. Eller via Blekinge till Danmark och Tyskland.
Berättar om hur nationsgränsen var ett problem när Gustav Vasa kom till makten och ville förhindra utförseln något som skapade stora motsättningar och drabbade den här bygden.
Lokalbefolkningen saboterade detta genom bland annat så kallade bondefreder.
Hänvisar till Vilhelm Mobergs bok Förrädarland.
Har funnits tyskt inflytande i exempelvis Ronneby.
1658 blev Blekinge svenskt. Här gjordes hela stadsväsendet om, nyanlagda städer efter maktövertagandet.
Man anlitade holländare för att försvenska Blekinge. Holländarehuset i Karlshamn visas på bild. Jacob och Arnold de Rees invandrade till Sverige och var affärsmän här.
De Rees äger Huseby bruk och får tillstånd att föra ut varor via Karlshamn (Bodekull). En invandrad holländare gör Blekinge svenskt!
Karlskrona grundades av militära skäl, Trossö var bäst ur försvarssynpunkt. Blir en av rikets största städer under mer än hundra år. Karlskronavarvet, redan på 1600-talet var familjen Sheldon skeppsbyggare. Varvet var Sveriges största industri. Christoffer Polhem har anknytning till varvet. Han var före sin tid, säger Anders Johnsson, han var så snillrik att han hade svårt att sovra bland alla projekt.
Polhem klarade av att flytta vattenkraften till gruvdriften.
Den enda av hans anläggningar som fortfarande är i drift är Polhemsdockan i Karlskrona!
Fredric Henric af Chapman är den främste industrialisten i sin tid. Han föddes i Sverige av engelska föräldrar, kom till Karlskrona 1781.
Han gör bättre skepp än tidigare. Den förste som gör skepp på vetenskaplig grund, tidigare var det traditioner.
Mest imponerande är en industrialisering av skeppsbyggeriet som han genomför.
Han byggde sitt sommarställe på Skärva där han kikade mot varvet: management by binoculars!
Här berättar Anders Johnsson samma berättelse som Harry Svensson förra onsdagen om de muslimer och judar som fick utöva sin religion i Blekinge.
Här kom bland annat kaffet till Blekinge.
1719 kom de till Stockholm, de flesta fick sina pengar och reste sedan hem.
Det talade 14 språk i det som var det svenska stormaktsväldet! Det viktigaste var då religionen. Kalvinister togs hit, men de fick utöva gudstjänst inom hemmets slutna väggar. Men de fick rätt att bygga kyrkor i alla sveriges hamnstäder utom Karlskrona.
1781 fick katoliker komma hit. 1782 även judisk invandring till Sverige. Här berättar Anders Johnsson om Fabian Philip och den judiska invandringen i Karlskrona.
Han startade segeldukstillverkning och blev accepterad.
En av de första judarna som var jordägare i Sverige.
Lyckeby var viktigt för Karlskronas historia. 1680 togs beslut att borgarna i Kristianopel och Ronneby skulle flytta till Karlskrona. 1682 blev Ronneby lydköping till Karlskrona.
I Lyckeby fanns ett fall och färskvatten. Det senare fördes i pråmar till örlogsbasen. Karlskrona blev en av landets första städer med vattentorn och vattenledningar.
Olofström. Intressant ort som anknyter till bl a separatorn, en briljant uppfinning, var en förbättring av Laval. Olofströms järnbruk, Olof Olsson. Blev så småningom Svenska stålpressningsaktiebolaget.
Laval uppfann också ångturbinen på 1880-talet. Stal Laval finns idag som en del av Siemenskoncernen.
Svenska stålpressnings ab blev också leverantör till den första svenska Volvobilen 1927.
Volvo var det första svenska framgångsrika bilföretaget.
Man satte i system att använda underleverantörer som så småningom kunde köpas upp – som i Olofström.
Svängsta är exempel på hur entreprenörer har bildat en slags kedja, från fickursfabrik, till taxametrar, till skrivmaskiner etc.
Facitkoncernen är intressant – en av världens främsta tillverkare, räknemaskiner och skrivmaskiner, rekordvinster 1970, men klarade inte övergången till ny teknik.
Problemet för Facit var att man hade en grupp företag med egna utvecklingsavdelningar och marknadsavdelningar. De hade behövt kraftsamla.

Urfabriken i Svängsta var en avknoppning av den ursprungliga fabriken. Trots att man hade världens bästa taxameter när kriget bröt ut fanns det inte längre några kunder. Man börjar tillverka spinnfiskerullar som blir världsberömda. Göte Borgström avled 1974, sonen Lennart tog över men klarade inte arvsskatten. Han säljer till Incentive och det blev ABU Garcia så småningom.
Karlshamn. Textilindustrin var den första vågen av industrialisering. Strömma bomullsspinneri är ett tidigt exempel.Grundas 1833 av två skotska bröder som senare flyttar till Norrköping där de har stor betydelse för industrialiseringen.
Johan N von Bergen startade punchtillverkning i Karlshamn, LO Smith startade sin bana i Skottsbergska gården, som bodbetjänt. Hans bild finns på Absolut-flaskorna.
Byggde stor spritfabrik i Karlshamn, men det gick illa på grund av ändrad handelspolitik i Spanien.
I Karlshamn byggdes också en fabrik för vegetabiliska oljor i Karlshamn. 1932 köper kooperativa förbundet den fabriken.
Beskriver också utvecklingen i Fågelmara.
Ronneby. Frans Henrik Kockum. Järnbruk i Kallinge var grunden till Kockums järnverk. Emaljtillverkningen upphörde på 70-talet och järnverket på 1990-talet. Kockumsnamnet finns kvar på Karlskronavarvet.
Slut.
Tullan Gunér tackar för föredraget.
Anders Johnsson berättar att det är idag viktigt med tillgång till flygtransporter för framgångsrikt näringsliv.
Kommunikationer är viktiga –
Carl Axel Ottosson bekräftar, detta är alltid uppe i samtal med näringslivsfolk i regionen.
Fråga från publiken om vedhanteringen i Blekinge.
Anders Johnsson bekräftar, det var också pottaska och tjära som exporterades, det var mera förädlat.
Fråga från publiken, stor invandring till Karlskrona av finska invandrare.
Tullan Gunér konstaterar att LO Smith slutade sina dagar i Karlskrona. På vodkaflaskor finns hans porträtt, 90 miljoner flaskor per år som går på export.
Nästa vecka onsdag 28/3 kl 18.30
BILDER AV BLEKINGE
Medverkande bl a: Leifh Stenholm, författare till böcker om Blekinge och ny bok under våren med titeln ”Bilder av Blekinge – ta plats och äga rum”, samt Hanna Nilsson, Region Blekinge, projektsamordnare för turismutvecklingsprojektet ”Attraktionskraft Blekinge”.

Bilden av Blekinge – ett landskap präglat av in- och utflyttare

Detta är ett direktreferat, som skrevs samtidigt som de två föredragen hölls. Därav felskrivningar och eventuella missuppfattningar. Ber om ursäkt för dem!

Museichefen Tullan Gunér inleder kvällen med att hälsa välkommen. Mellan 30 och 40 personer är här.
Bilden av Blekinge ska prövas och de olika bilderna av Blekinge ska presenteras. Ikväll är det om landskapet präglat av in och utflyttare. Finns anledning fundera på integration, historieskrivning mm.
Lars Hansson, chef vid Emigrantinstitutet. Harry R:son Svensson. Den senare ska inleda med Judiskt liv i örlogsstaden Karlskrona.

Harry Svensson säger att det judiska livet i Karlskrona var något annorlunda mot i andra städer i Sverige.
Harry har sysslat med detta vid sidan om säger han. i somras fick han gehör för sina tankar och forskning om det judiska inslaget i Karlskrona. Den historik som finns stämmer inte med den muntliga traditionen i Karlskrona. Forskning slutade produceras 1924, därefter är det forskare som inte har haft med judarna att göra utan man har bara generaliserat utifrån forskning kring andra städer.
Karlskrona har en annorlunda bild, säger Harry S. Han visar bilder och berättar. Första bilden är ett hus Drottninggatan 48, revs för att ge plats åt verkstadsskolan. Det var mosaiska församlingens hus “det främsta exemplet på barockens byggnadskonst i Karlskrona” skrev Sven Öjvind Swahn 1933.
Judisk närvaro i Sverige Kungligt brev från 1685, Karl XI, vill inte att judar ska få vistas i Stockholm och Sverige. Sverige är ett lutherskt ortodoxt land, identiteten utgår från religionen. Liknande tankar i kyrkolagen, de ska omvändas till kristendom, sägs i lagen från 1686.
Redan 1718 bryter man i Karlskrona mot denna kyrkolag. Amiralitetskonsistoriet i Karlskrona får ett kungligt brev, Judar och turkar ska få utöva sin religion om de gör dem inom lyckta dörrar, de räknas nämligen inte som undersåtar. Karl XII är skyldig judar och turkar stora pengar. Dessa inkvarterades i Karlshamn. En del ville i stället bo i Karlskrona.
Karlskrona är den första plats i landet där det har genomförts judiska och muslimska gudstjänster, år 1718.
1779 vill Gustav III tillåta judisk invandring. Det ska gagna ekonomin. 1780 Fabian Philip som flyttar till Karlskrona via Stockholm. Han blir köpman, jämställd med övriga. men 1782 års judereglemente begränsade friheten delvis.
Philip får stanna i Karlskrona eftersom han ska tillverka segelduk åt flotta. Henrik af Trolle utverkar ett undantag från judereglementet. Man får en segelduksfabrik, tidigare har man tvingats köpa segel från Göteborg.
Judiska kyrkogården, så skrev de själva om den. Det är den äldsta i landet, togs i bruk 1785, men finns gammal grav från 1718. Kvinna som dött i barnsäng. Är sannolikt den äldsta.
Fabian Philip kan ha fått nys om den gamla graven från 1718 och har där fått tillstånd att omgärda den gamla graven med en ny gravplats.
Det gick åt mycket segel, alla fartyg hade ett stort antal segel, 1,5 miljoner kvadratmeter segel bara till Chapmans fartyg.
Strax efter år 1800 visar allt att judarna är integrerade i majoritetssamhället i Karlskrona. De kan köpa stadsgård och så småningom herrgård utanför staden. Rubenska gården köps 1805 (kvarteret Sjöblad).
1811 köper Philip Afvelsgärde, även där ett undantag från lagen. Han blir granne med Carl August Ehrensvärd som är chef för flottan. Det tyder på att han var accepterad.
Hushållningssällskapet. grundades 1814, året därpå är Philip arbetande ledamot i styrelsen. Detta är viktigt varför situationen ser ut som den gör, hushållningssällskapen var viktiga för det dåtida näringslivet.
Philip organiserade fattigvårdsinrättning på Amiralitetsslätten, där skeppsgossekasernen är idag.
594 personer fick arbete i segelduksinrättningen, det var fem procent av Karlskronas befolkning.
Han fick förtjänstmedalj, och 1819 blev han svensk undersåte.
Karikatyrteckning av Fabian Philip inte lik senare års karikatyrer.
De blir svenskar av mosaisk trosbekännelse.
1851 skriver en insändare i en stockholmstidning om den fördragsamhet som fanns mot judar i Karlskrona.
1876 Rubens tobaksfabrik i Karlskrona. Sveriges näst största tobaksfabrik.
1862 trendbrott, då börjar östjudisk invandring till Karlskrona. I majoritet under 1890-talet. Församlingen flyttar från det Rubenska hemmet. 1943 river man den gamla synagogan. Man har flyttat till hantverkarföreningens lokal cirka 1900. Östjudarna ägnar sig åt gårdfarihandel på landsbygden.
I Karlskrona finns många judiska affärer. Särskilt vid Ronnebygatan, Borgmästaregatan och Fiskbron.
Harry Svensson citerar Helene Lööw som är nestor i svensk nazistforskning. Hon skriver att nazisterna hade starkt fäste i Karlskrona. Valresultatet 1934 är det 127 personer som röstar på dem. 1938 är det tio personer i Karlskrona. Bilden är fel, säger Harry.
Det avgörande är utställning 1943 på Blekinge museum. En broderi och dräktutställning, på 13 av 23 sidor i katalogen finns familjen Ruben. Det är dess garderob som dominerar utställningen.
Det har inte funnits en kontinuerlig rasism i 60 år. Det som hände på 1990-talet bör förklaras på annat sätt, säger Harry och polemiserar med Helene Lööw.

Kort paus. Strax börjar Lars Hansson sitt föredrag.
Lars Hansson ska prata om perspektiv, ett globalt perspektiv på Blekinge.
Blekinge har fått ett nytt strategiskt läge efter 1989. Man behöver nu tänka utanför nationalstaternas snäva ramar. Vi har sett stora politiska förändringar. Blekinge är mera av ett centrum i östersjöregionen, liknar hur det var för flera hundra år sedan.
Globalisering är inget nytt. Den har gått i vågor sedan 1400-talet. Ekonomiskt centrum i världen har förskjutits.
Östersjön har varit intressant för stormakterna. Staterna har ofta varit brickor i maktspel.
Blekinge har starkt präglats av havet, havet var kommunikativ länk. Karlskrona med sitt ledande skikt var led av ett östersjöbaserat nätverk som inte var etniskt svenskt.
Med massmigrationsepoken kom många att flytta från Blekinge. över 32 000 till USA från 1852 till 1925. Blev en utpräglad utvandrarbygd. Vi ser omfattande utvandring och arbetsvandringar till Danmark och Tyskland.
Det är ofta en kedjemigration. Till Danmark och Tyskland fanns stor agentverksamhet som värvade utflyttare. Lybeck var centrum för denna handel med svensk arbetskraft. Omfattande utvandring till Bornholm.
Stor invandring från Danmark och Tyskland samtidigt som man flyttade härifrån dit.
Det danska och tyska jordbruket hade stort behov av arbetskraft. Många kvinnor från Blekinge och Kronoberg värvades till Lolland Falster. Även stort behov av tjänstefolk till städerna. Männen arbetade med hantverk, på tegelbruk mm.
1871 strejk vid varvet i Kiel. Där blev svenska arbetare värvade och bildade en svensk stadsdel med baracker. Den svenska kolonin hade skola och ålderdomshem.
Stenhuggare rörde sig mycket över gränserna. De hade ett nordiskt fackförbund. Stenhuggerierna var internationella, tysk företagare på Tjurkö som använde straffångar i stenbrotten. Man exporterade mycket gatsten. Men det krävdes rekrytering av stenhuggare från Tyskland och Italien som fick bättre förutsättningar än de inhemska.
Berättar om Georgio Bizzozero som till och med arbetade i USA en tid.
Emigrantinstitutet tycker att om man tittar på en enskild bransch och hur rörligheten sett ut får man intressanta bilder av migration och integration. Han har själv tittat på finländska immigranter inom pappersindustrin.
Varvsindustrin också viktig i Blekinge. Emigranterna som återvände hem hade kunskaper men också krav – löneläget ökade i takt med att arbetsvandrare återvände hem till Blekinge.
Västblekinge har emigranter spelat stor roll i Olofström, bilindustrin. Man har tagit dit amerikanska experter tidigt. Det fanns amerikanska bilfabriker i Sverige redan tidigt. 1944 många estniska flyktingar till Olofström till stålpressningsaktiebolaget. De flyttade ofta vidare.
Esterna accepterades så småningom, de hade haft högre social position eller bondebakgrund. Många andra grupper i Olofström. Dokumentationsprojekt har nu satt igång i Karlskrona inriktat på migration i Blekinge.
Forskaren Hans Jurgen Schmitts samlingar ska nu tas tillvara systematisera och digtalisera. Brev bilder tidningsartiklar och från stenhuggeriet. Sju personer är sysselsatta med att digitalisera och tillgängliggöra på internet. Möjligt att stimulera utställningar av detta material.
Lars Hansson skulle gärna vilja gå vidare genom att undersöka dem som har stugor i Sverige och kommer från Tyskland. Kanske har de kopplingar till de gamla arbetsvandringarna.
Kunskap om migrationen är nyttig, säger Lars Hansson. Viktiga pusselbitar för tolerans och förståelse i Sverige idag. Viktiga uppgifter i framtiden som kräver samarbete. Dokumentation av internationell migration till och från Blekinge. Arbetsmarknadsprojekt som i Karlskrona även i andra delar av Blekinge. Kursutbud i samarbete med universitet högskolor mm. Initiera nya forskningsprojekt på migration. Produktions av utställningar är ytterligare en del.
Anordna seminarier och workshops är också intressant. Tror att östersjömigrationen kan bli intressant. Migration är inte ett randfenomen utan en central process som har haft stor betydelse för samhällsutvecklingen!

Frågestund:
Representant för Litorina. Irina Sadakova på folkhögskolan, omfattande samarbete med Emigrantinstitutet på olika plan. Dels projektet och vill utvidga. Nyligen en ansökan om projekt östersjömigration i nutid.
Migrationsfrågorna är mycket aktuella just nu. Lettland förlorade 20 000 invånare efter inträdet i EU. Intressant att ta reda på varför? Många har flyttat till Sverige och Storbritannien. Man vill få fram projekt där detta undersöks.
Harry R:son Svensson pekar på Blekinges och Karlskronas speciella förutsättningar.
Efter 1815 stagnerar Karlskrona, säger Harry. Karlskrona ökar inte alls som resten av landet, trots att det är det mest industrialiserade området i slutet av 1700-talet. Tvärtom hundra år senare.
Diskussion om att svenska ungdomar idag arbetar i Oslo, Norge, samma erfarenheter som gamla tiders utvandrare.
Lars Hansson säger att Karlshamn skulle vara värt ett emigrationsmuseum. Marknadsföringen är redan gjord! Många kommer till Karlshamn och blir förvånade att där inte finns något sådant.
Ingemar Norrlid kommenterar projektet om Karlskrona 2030, vi har i kväll fått Karlskrona belyst i ett internationellt sammanhang. Det finns en kosmopolitiska tradition och potential i Karlskrona. Vi har högskolan, Hyper Island, Marinmuseum etc. Det finns en internationell och kosmopolitiska tradition som vi borde satsa på att utveckla, säger Ingemar Norrlid, tidigare historieprofessor vid högskolan.
Nästa vecka blir det företagandets Blekinge. Tullan Gunér tackar föredragshållarna och publiken. Slut.

You don’t have to be right… om journalistik

In English below

Häromdagen kommenterade jag en artikel av Nina Lekander på Expressens radioblogg med en suck av lättnad och tacksamhet. Skrev på hennes Facebook ungefär ”skönt med en text som är lång och är skriven av en människa och inte av en attityd”. Kommentaren satte kanske myror i huvudet på en del, men det jag ville uttrycka var trötthet över jakten på lättköpta one-liners i dagens journalistik.

Tycker alltså att ett äkta engagemang ger bättre läsning än dessa ständiga lustifikationer som ofta utgår från en förenklad bild av världen och inte sällan av en rent felaktig bild. Nina Lekander kunde i sin artikel peka på historieförfalskning eftersom hon själv var med om de händelser som hade refererats fel i radion. Men hur ofta cementeras inte en felaktig bild, därför att den sprids om och om igen?

Ines Uusmann sa inte att internet är en fluga, men det är en sanning som lever vidare i hundratals krönikor trots att man hittar dementier utan att jobba sådär jättehårt med google och andra instrument. Hon utvecklar saken själv i den här intervjun i SR Blekinge 2006. Det finns många liknande exempel. Nu senast blev jag störd av att en krönikör i Boston Globe, Alex Beam, avslutade en ”lustig” krönika om bland annat Nobelpriset med att hävda att Harry Martinson och Eyvind Johnson är helt okända författare som gav Nobelpris till sig själva.

Vem är då denne krönikör? I en videointervju med Alex Beam får man veta en del intressanta saker. Mellan raderna framgår det rätt tydligt att de ansvariga redaktörerna på Boston Globe är väldigt noga med kollen när de läser Mr Beams manus. I USA kan det ju bli ganska dyrt att förolämpa någon. Det mest anmärkningsvärda är dock att krönikören bekänner sitt credo ungefär så här: ”som skribent behöver man inte ha rätt och inte vara rättvis”. I original: ”You don’t have to be right, you don’t have to be fair, frankly, but you do have to be readable” – man måste vara ”readable”, det vill säga läsbar, läsvärd, en duktig, driven skribent. Ska det vara så svårt att vara en läst och läsvärd krönikör och samtidigt hålla sig till vad som är sant och rätt? Tråkig inställning, tycker jag.

In English (translated by google, so sorry for any mistakes!)

The other day I commented on an article by Nina Lekander, culture editor at the evening paper Expressen with a sigh of relief and gratitude. I wrote on her Facebook ”nice to have a text that is long and is written by a human and not by an attitude.” The comment might puzzle some, what I wanted to express was tiredness of the hunt for easy come one-liners in today’s journalism.

I believe that a genuine commitment gives better reading than these constant ”entertaining” texts often based on a simplified picture of the world and often based on misinterpretions or misunderstandings (more or less deliberate). Nina Lekander was able to point at the falsification of history because she was involved in the events that had been referenced wrongly on the radio. But a false picture is very often spread, because it is spread over and over again.

Former infrastructure minister Ines Uusmann did not say that the internet is a fad, but it has become a truth that lives on in hundreds of chronicles, although you will find contradictions easily without working very hard on google and other instruments. She is telling the tru story herself in an interview of SR Blekinge 2006 which still is available on the net. There are many similar examples. Most recently, I was disturbed by a columnist in the Boston Globe, Alex Beam, who in a ”merry” chronicle about literary prizes wrote that Harry Martinson and Eyvind Johnson are completely unknown writers who gave the Nobel prize to themselves.

Who is this columnist? In a video interview with Alex Beam you can learn some interesting things. Between the lines, it appears quite clear that the responsible editors at the Boston Globe are most particular  when they read Mr. Beams drafts. In the U.S., as we know, it can be quite expensive to offend someone. The most notable is that the chronicler confesses his credo something like thisl: ”You do not have to be right, you do not have to be fair, frankly, but you do have to be readable”. Is this really true? Must it be so hard to be worth reading at the same time as you stick to what is true and correct? In my opinion, that is a booooring attitude.