Sveriges trädgård som varumärke

Referat av onsdagskvällens föredrag på Blekinge museum, BILDEN AV BLEKINGE
”BLEKINGE – SVERIGES TRÄDGÅRD” SOM VARUMÄRKE
Roland Gustavsson, professor, och Eva Gustavsson, lektor, Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp, samt Ove Nielsen, ordförande i Bräkne-Hoby trädgårds-förening som representant för trädgårdsföreningarna.

Referatet gjordes i realtid, dvs publicerades samtidigt som föredraget pågick. Ber därför om ursäkt för upprepningar och felaktigheter!

Ove Nielsen från Bräkne Hoby inledde med att säga att det är viktigt att behålla epitetet Sveriges Trädgård, det var inte Selma Lagerlöf utan redan på 1700-talet som begreppet skapades.

Professor Roland Gustavsson: användningen av begreppet hade sin höjdpunkt tidigare. Man kanske vill ha ett nytt varumärke. Men finns möjlighet att återupptäcka ett gammalt begrepp och ge ett nytt innehåll.

Men man ska inte bara arbeta med varumärke, för detta projekt gäller att få föreningar att samarbeta över hela länet och även kommunerna. Det är målet med utvecklingsprojektet.

Professor Roland Gustavsson berättar om projektet som tar upp begreppet Blekinge Sveriges trädgård. Han har nyss talat väl om Seth Nilssons vackra fotobok. Nu visar han bilder från Grevagårdens barockträdgård.

Omgivningarna runt de trädgårdar som finns i Blekinges städer, parkerna, tar inte hänsyn. Hoglands park är ett fantastskt kulturminne med gammal plan. Det berättar Lektor Eva Gustavsson. Vore spännande att få veta mer, samma person som anlade parken hade koppling till dem som anlade Central Park i New York.

Roland Gustavsson säger att människorna är viktiga, inte bara de vackra parkerna. Visar bild på Rosengården i Karlshamn och i bakgrunden Asplunds läroverk med omgivningar. Man har dock tappat trädgårdskänslan i det området. Man kan gå för långt i att dra ner kostnader, säger Gustavsson.

Torget i Ronneby har ändrat karaktär, det var mera växtlighet tidigare.

Det har funnits två ideal som kämpat om herraväldet, dels trädgårdsstaden, men så också det rätlinjiga idealet med raka gator och kvarter.

Idag talar man om landskapsurbanism. När kommer det till Blekinge?

Ronneby har ett unikt läge, gammal dansk stad, typiskt vikingaläge med ån och vattenfallet.

Ronnebyborna har ett genuint ursprungligt stadsläge. Vi ska återupptäcka våra städer och hur de har en resonans med sitt landskap i stället för att ta död på det.

Karlskronas läge är läckert men man måste tänka på det.

Finns en rik landsbygd i Blekinge också. 17- och 1800-talet är det svårt skilja vad som var trädgård, vad som var jordbruk. I Blekinge gick det omlott. Det finns många sätt att använda växter som är typiskt blekingskt, säger Roland Gustavsson. Boafallträdgården visar han bilder från, lövängsmosaik i miniatyr.

Roland Gustavsson påpekar att det finns något mycket genuint i Blekinge. Selma Lagerlöfs gamla beskrivning av Blekinge som en trappa stämmer, det behövs någon som illustrerar detta.

Kulturlandskapet och byggnaderna samspelar på ett annat sätt i Blekinge än i Skåne där man har haft stora herrgårdar. Det finns en mängd aspekter som utmärker Blekinge.

För att tolka den blekingska trädgården behöver man landskapet. Harry Martinson nämns som inspiratör. Wilhelm Smith på konstnärssidan.

Vid Mörrum möter man ett helt annat landskap än det skånska. Visar bild från Silverberget i Ronneby. Bergsryggarna som fortsätter ut i havet i det mosaikliknande landskapet. Enda ögonblicket smörmark, andra ögonblicket impediment. Våldsamma omkastningar i bördighet är typiskt Blekinge.

Idag begår man våld på landskapet med plansprängningar i stället för att ta tillvara de naturliga förutsättningar.

Brunnsanläggningen och parken i Ronneby är en stor tillgång. Flera stora trädgårdsarkitekter har funnits i Blekinge, Flindt och Madelung nämns.

Nels Nelssons trädgård i Bräkne Hoby var en fantastisk trädgård med känsla för rumslighet. Den är raserad, men det finns bilder och den kan till delar återskapas.

Odlingen ska finnas kvar även när man har trädgård i staden. Nytta kan vara vacker, även trädgårdar där man odlar nyttigheter kan vara minst lika vacker som prydnadsträdgårdar. Studenter i Alnarp tycker detta är framtiden, med stadsodling, säger Eva Gustavsson. Tidigare har det varit äldre som har haft kolonilotter.

Trädgården och miljöfrågorna har ganska sent mött varandra, men idag tänder de ungdomen till att hitta nya trädgårdsstilar. Finns koppling till hållbar utveckling. På sätt och vis är detta typiskt Blekinge, säger Roland Gustavsson.

Visar också bild från Bräknecykel – “i Sveriges trädgård”, bra med koppling till fysisk aktivitet.

Sven-Ingvar Andersson, Gunnar Martinsson och Per Friberg, viktiga landskapsarkitekter. Sven-Ingvar övertalades att anlägga trädgården i Ronneby. Blev tillägg till Ronneby brunn som är genuint intressanta, ännu mer än själva kurorten. Men den är nästan okänd!

Vi behöver lära oss att se det som är stort och som finns på hemmaplan. De anläggningar han gjorde är viktiga att uppmärksamma.

Augerums kyrkogård nämns också som ett viktigt exempel som en modern trädgård.

Karön ett fint exempel på att natur och trädgård smälter samman. Visar villa med blåbärsris i stället för gräsmatta.

Bilder på blommande rhododendron i Ronneby brunnspark, mycket vackert och blekingskt!

Trädgård som förädlad natur. Det finns många likheter med kinesiska trädgårdar anlagda från Taismens filosofi. Den synen är den ursprungliga synen på trädgård. Man smög in sitt hus mellan bergshöjderna i stället för att lägga sig på toppen av höjden, berättar Eva Gustavsson.

Det är inte fel att tänka Blekinge – Kina. Det finns likheter. Om man ställer sig i en annan situation får man syn på sig själv!

Piet Oudolf har gjort en anläggning i Sölvesborg, en av världens nu mest omtalade trädgårdsarkitekter.

Upptäck den blekingska trädgården, upptäck det blekingska landskapet! Det är rubriken på sista bilden från Roland och Eva Gustavsson.

Ett utmärkt varumärke om vi gör någonting av det, säger de. Blekinge Sveriges trädgård, ett utvecklingsprojekt i fyra delar.

Vi vill att ni ska vara med i detta projekt, säger Roland Gustavsson. Tackar för uppmärksamheten. Tullan Guner Blekinge museum tackar för den kunniga inblicken i Sveriges trädgård.

Tullan Gunér säger att man ofta säger att det är naturen som lockar turister till Blekinge. Men naturen är det betade kulturlandskapet, man har placerat ut fruktträden i den småskaliga landskapet.

Margareta Skantze vill veta mer om hur projektet är finansierat.

Svar: lantbruksuniversitet är intresserat, men ansökan är inte gjort ännu.

Länsstyrelsen och Region Blekinge har tackat nej för att man vill lansera andra varumärken än Sveriges Trädgård.

Vi hoppas att få stöd regionalt när vi har börjat bygga upp projektet, vi ser att det finns styrka i exempelvis trädgårdsföreningarna. Man ska inte förakta de ideella krafterna, säger Roland och Eva Gustavsson. 

Blekinge, Wales och Bretagne är de andliga landskapen i Europa, sade Harry Martinson, berättar Margaretha Skantze. Kanske ett EU-projekt?

På Bräknecykel i Sveriges trädgård: på cykel upplever man Blekinge som en trädgård. Det är pretentiöst att säga att man är Sveriges trädgård, det kräver rätt marknadsföring.

Det finns redan ett varumärke,det ska man vara rädd om,säger mannen från Bräknecykel.

Nästa vecka: Blekinge präglat av in och utflyttare. Lars Hansson från Emigrantinstitutet och Harry R:son Svensson ska då berätta.

Ramdalabon Andreas Randel på Youtube

Andreas Randel. Bilden är förbättrad med hjälp av AI.

https://www.youtube.com/results?search_query=v%C3%A4rml%C3%A4nningarna

 En av 1800-talets mest berömda blekingar var Andreas Randel. Han är mannen som skrev musiken till Värmlänningarna, en ”musikal” långt innan det begreppet fanns och en stor succé på svenska scener genom snart 200 år. Ovan en länk till Värmlänningarna på Youtube.

Andreas Randel levde mellan åren 1806 och 1864 och var född i Stockebromåla. Han tog sitt efternamn efter hemsocknen Ramdala, men levde sitt verksamma liv i Stockholm. Läs mera om honom på Wikipedia.

På tal om Värmlänningarna så kommer jag aldrig att glömma den uppsättning som UDG-teatern gjorde en sommar på Ljungskär (en av de klippöar runt Karlskrona som är bebyggd med ett kruthus).

Glyttarna – eller Gluntarne?

Denna vår ser jag fram emot en afton med Gluntarne. Det är sällskapet Gillet här i Karlskrona som anordnar en medlemskväll där de två klassiska överliggarna kommer att sjunga om studentlivet i Uppsala för snart 200 år sedan. En gång var detta tillfällighetsverser, men de blev så populära att de har levt vidare till våra dagar.

Gluntarne har fått sitt namn efter den ene av de två rollkaraktärer som uppträder i de humoristiska duetterna. Glunten är den senast anlände studenten, lite bortkommen, han har sjungit en bondvisa för sina kamrater i Uppsala och har av det skälet fått sitt namn. Glunt är upplandsmål för pojke.

Språkligt intresserad som jag är, kan jag inte låta bli att spekulera kring detta ord, som ju är misstänkt likt ett skånskt dialektord, glytt. Det förekommer numera mest i sin adjektiv-form, glyttig, vilket betyder barnslig. Mycket riktigt kopplar många andra ihop dessa båda ord med varandra. Så om Gluntarne hade skapats i Lund, hade de hetat Glyttarna!

Blodleverans skapade oro för kravaller på Långö

Det är bara drygt etthundra år sedan den stadsdel i Karlskrona där jag bor började befolkas. Enligt uppgift var det år 1899 som man började stycka av tomter och bygga bostadshus här. Innan dess hade det varit en ö där kor gick och betade. 1905 byggdes en pålbro till ön från Pantarholmen, den låg något längre söderut än den nuvarande som går iland vid korsningen Ingenjörsgatan-Östra Strandgatan.

Eftersom här bodde främst arbetare, fanns det en viss misstänksamhet från borgerskapet i militärstaden Karlskrona, inte minst kring tiden för den ryska revolutionen. En stadsfullmäktigeledamot i staden lär på 1920-talet ha sagt att ”Långö är en avstjälpningplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur”. Det berättas också att beriden polis skickades till Långö i april 1917 för att stoppa eventuella kravaller när en bagare vid Långö torg enligt ryktet hade fått en sändning råg och grisblod. Man hoppades på att det skulle bli möjligt att köpa paltbröd, rågbröd med blod! Den folksamling som uppstod på grund av detta rykte uppfattades alltså av ordningsmakten som hotfull, men hade redan upplösts när den ridande polisen kom dit.

Skribenten Gunnar Sandwall som bor på Norra Långö skriver mera utförligt här.

In English:

Reportedly, it was in 1899 that they began to build houses here on Långö where I live. Before that this had been an island where cows were grazing. In 1905 there was a bridge constructed slightly further to the south than the present.

Because of the population, poor people and workers, there was some suspicion towards them from the bourgeoisie in the military town of Karlskrona, especially around the time of the Russian Revolution. It is said that mounted police was sent to Långö in April 1917 to stop any riots when a baker at Långö squares according to rumor, had received a consignment of rye and pig blood. It was hoped that it would be possible to buy ”paltbröd”, rye bread with blood! The crowd that occurred because of this rumor had already disbanded when the police arrived.
 

 
 
 
Helmer Wikström var verkställande direktör på tidningen Sydöstra Sverges Dagblad, nuvarande Sydöstran på 1930- 0ch 40-talen.

Samarbetet mellan BLT och Sydöstran 1945

Eftersom jag är mycket road av mediernas historia, gladde det mig att få Helmer Wikströms memoarer som beskriver när han var verkställande direktör för den tidning som idag heter Sydöstran. Då hette den Sydöstra Sverges Dagblad (ja, det var Sverge utan i) och var en tidning i ekonomiskt fritt fall! På den tiden kunde man ta kortfristiga lån, så kallade växlar, och det hade hans företrädare gjort.

Tidningen gav inte något överskott utan han var till en början tvungen att ta nya lån hela tiden – han hamnade i samma situation som ungdomar som tar sms-lån, ungefär. Ett tag omfattade dessa lån cirka 70 000 kronor, vilket var en enorm summa i början av 1930-talet, månadslönen för en typograf låg på 360 kronor.

Den del av Helmer Wikströms memoarer som behandlar tiden i Karlskrona ger en del intressanta bilder av hur han på olika sätt försökte rädda tidningens ekonomi – och lyckades så väl att man år 1945 kunde flytta in i nya lokaler. Men han berättar också öppenhjärtigt om hur man på den tiden fuskade med upplagesiffror: när han tillträdde hade SSD på papperet 10 000 ex i upplaga, fastän sanningen var 4 000 exemplar. Trots att tidningen i verkligheten ökade med 70 procent under hans tid där, var han tvungen att redovisa ett upplagetapp eftersom han inte ville fortsätta att fuska.

Idag har vi i praktiken ett enda företag som ger ut dagliga tidningar i Blekinge, nämligen Gota Media. I början av 1930-talet fanns det tre dagliga tidningar i Karlskrona, två dagliga tidningar i Karlshamn och varannandagstidningar i Ronneby och Sölvesborg. Sju nyhetstidningar i lilla Blekinge! Men nya tider skulle komma och en av de tre tidningarna i Karlskrona fick ge upp. Det var märkligt nog den tidning som hade funnits längst, nämligen Karlskrona-Tidningen, som hade kommit ut i 200 år (Tidigare Carlscrona Weckoblad). Helmer Wikström beskriver hur ledarartiklarna i denna ärevördiga tidning började färgas bruna i takt med att Tyskland fick en diktator. Men uppenbarligen fanns inte underlag för en sådan tidning i Blekinge och redan 1935 lades den ner. En av dem som förlorade jobbet den gången var en ung journalist vid namn Olle Carle, som snart fick nytt jobb på annat håll i landet och långt senare avslutade sin karriär som uppskattad kåsör i Expressen.

Hur var det då med samarbetet mellan BLT och Sydöstran? Jo, Helmer Wikström hade alltså lyckats få till ett nybygge vid Landbrogatan där Sydöstran flyttade in 1945. Lokalerna låg vägg i vägg med BLT:s, och därmed skulle man på ett enkelt sätt kunna samarbeta exempelvis om de sidor i tidningen som innehöll radioprogrammet, telegramnyheter och kungörelser. Detta var synnerligen framsynt. Idag är det ju tack vare datoriseringen självklart att man inte skriver in radio- och tv-tablåer på varje redaktion för sig, utan köper färdigt material, likaså har man idag ofta identiska utrikes och inrikesnyheter i landsortstidningar. BLT tackade nej, eftersom de antog att Sydöstran var den tidning som skulle tjäna mest på affären. Det var antagligen sant, men ändå inte särskilt framsynt. Idag är som bekant de båda tidningarna helt sammansmälta på webben, även om det går att köpa en pappersvariant av Sydöstran och en av BLT.

Agitatorn Kata Dalström i Ronneby

Maningsord till Kallinge arbetare:

Följ därför detta upprop och organisera er i en förening. Den strid som säkerligen stundar mellan arbetarklass och herreklass, blir hårdare än någonsin. Denna kamp mellan folkmakt och kungamakt, sekunderad av herremakt, kräver nog sina offer, men bättre att falla som hjälte än att leva som pultron. Välj därför sida!”

Man kan säkert tvista om vilken bygd som är allra rödast i det röda Blekinge, men Ronnebytrakten ligger bra till. Kallinges storhetstid som industriort är som bekant förbi, i varje fall för tillfället. Men så på mer än hundra års avstånd kan vi kanske förvånas över den sprakade revolutionsglöden i texten ovan. Den kom från ett upprop i den tidens socialdemokratiska tidning, Blekinge Folkblad, föregångare till Sydöstran, året var 1906 och månaden juni.

Det var en hetsig tid, Oscar den andres sista levnadsår, norrmännen hade året innan brutit sig loss från unionen med Sverige. Och i Kallinge liksom på många andra håll i landet smidde man planer på att bilda arbetarekommun, för snart skulle klasskampen bryta ut för fullt.

En av dom som glödde allra mest för tanken att bilda arbetarekommun var Blekinge Folkblads platsombud i Kallinge, Algot Gummesson. Han vädjade till den socialdemokratiska partistyrelsen om hjälp. Hjälp kom i form av partiagitatorn Frans Elof Elmgren som den 22 september höll ett möte i Kallinge. Två månader senare var Kallinge socialdemokratiska arbetarekommun bildad. Den hade från start 68 medlemmar.

Samtidigt pågick arbetet att organisera arbetarna i fackföreningar. Dessa fackföreningar kollektivanslöts till arbetarekommunerna på orten. I Ronneby fanns sedan tidigare en arbetarekommun och där kunde den tidens superkända agitatorer som Fredrik Thorsson eller Kata Dalström framträda.

1909 kom det till konfrontation mellan Kata Dalström och Ronneby stads borgmästare Flensburg. Han trädde in i lokalen där agitationsmötet skulle hållas eskorterad av ett par poliser. När fru Dalström börjat agitera mot det orättvisa samhällssystemet för allmän rösträtt och mot utsugning. Borgmästaren reste sig då och sade ”Jag är stadens borgmästare, jag förbjuder er att fortsätta med ert föredrag, vill ni lämna talarstolen.” Borgmästaren hävdade att hon skändat kungen och riksdagen. Efter en stunds munhuggning vände sig borgmästaren till sina poliser för att dom skulle avhysa den socialistiska agitatorn. Men i villervallan hade dom tagit det säkra för det osäkra och smitit ut ur lokalen. Och utan sina betjänter kunde inte ens borgmästare Flensburg stoppa agitationsmötet. Det hela hade kanske kunnat sluta illa för Flensburg, publiken var naturligtvis på Kata Dalströms sida. Men hon hjälpte borgmästaren genom att själv beordra arbetarna att lugnt och stilla upplösa mötet och lämna lokalen. Så skedde. Detta har hänt, enligt en artikel skriven av Helge Karlsson, mångårig riksdagsman från Ronneby. Den står att läsa i En bok om Ronneby från 1969.

Fotnot: En annan tidning som kallades Blekinge folkblad fanns på 1940- och 50-talen, den var kommunistisk.

Det alldeles särskilt självkära Karlskrona

Citatet i rubriken är Harry Martinsons, nobelpristagaren som en gång var skeppsgosse i örlogsstaden. Han trivdes inte där, så hans tid i Karlskrona blev inte så lång.Nu planerar vi i sällskapets styrelse tillsammans med den mångkunnige Olle Melin en söndagsutflykt den 6 maj som ska bli en del av Harry Martinson-sällskapets årshögtid i år. Det blir en rundtur i Harry Martinsons Karlskrona.

Att resa de nio milen från Jämshög till Blekinges residensstad Karlskrona kan tyckas vara en bagatell. Men i detta lilla landskap lever fortfarande en – visserligen bleknande – tradition som delar öster och väster. Mot den bakgrunden kan Karlskrona stad ses som en artificiell ö av svenskhet i en gensträvig blekingsk omgivning. Man kan också lägga till att Jämshög för mer än 370 år sedan var en del av Villands härad i Skåne.

Vi som deltar i årshögtidens utflykt på söndagen kommer att färdas betydligt bekvämare än Harry Martinson, som i ”Vägen ut” beskriver ångtågsresan genom Blekinge som sotbemängd. Det blir modern långresebuss i stället för träbänkar eller tågvagnsplattform.

Ciceron blir alltså den mångårige medlemmen i Harry Martinson-sällskapet, överstelöjtnanten, musikern och författaren Olle Melin. Han har redan börjat fundera på upplägget. Vi kommer naturligtvis att söka upp några platser som har anknytning till Martinson. Därutöver kommer vi också att få en liten smakbit av vad som egentligen menas med ”Örlogsstaden Karlskrona”, ett av Unesco:s världsarv men inte alltid så lätt att beskriva i några få ord eller genom att besöka en viss plats. Det är helheten som är det unika och intressanta.

En del av detta är naturligtvis den kasern där den unge Harry kom i kontakt med kamratuppfostran och annat som hörde skeppsgosselivet till.  Innan vi återvänder till Jämshög räknar vi också med att fira Harry Martinsons födelsedag i sällskap med Blekingeflickan. Det är en skulptur av Gunnar Nilsson, blekingekonstnär som bodde i Paris större delen av sitt verksamma liv. Blekingeflickan avtäcktes 1960. Martinson lär vid detta tillfälle ha yttrat att man på flickans mun kan se att hon talar blekingska. Huruvida han menade östblekingska eller västblekingska är det försent att fråga, men det kan väl på det stora hela göra detsamma.

Fullsatt i samlingslokalen redan 15 minuter före föredraget den 18 januari 2012.

Stimulerande möten!

Veckans energikick var ett möte med medlemmarna i Lyckå SPF, där jag höll föredrag om Blekinges ortnamn. Vilket intresse, vilken aktiv publik!

Det låter som skryt men lokalen räckte inte till, och jag har fått lova att komma tillbaka i höst och hålla föredrag. Att det finns ett så stort intresse för ortnamn, tror jag bland annat beror på det folkbildningsarbete som docenten Stig Nilsson utförde. Han kunde verkligen berätta om blekingska dialekter och vår historia så att man lyssnade spänt. Jag har tyvärr inte så mycket att visa av hans talekonst, men fyra minuter in i den här videon från Halahult kan man se och höra honom. Sedan har naturligtvis Fredrik Lindströms insatser med olika TV-program om svenska språket och dess dialekter haft sin betydelse.

Det verkar som om det går konjunkturer i intresset för olika ämnen. När Susanne Ströms och min bok ”Med smak av Blekinge” kom ut för 15 år sedan fick vi berätta om den lokala matkulturen i många sammanhang. Senare har Blekinges historia varit ett populärt ämne, som jag fått många beställningar på. Det är alltid roligt eftersom man träffar människor som har samma intresse – och det har inte varit ett enda tillfälle när jag inte har lärt mig något nytt!

Helt hundra i Ronneby


Lokalrevyn i Ronneby heter visserligen ”Inte helt hundra”, men jag är i alla fall helt hundra på att den är värd att besöka. Det är några föreställningar kvar, så jag vill varmt rekommendera den om det finns några platser kvar.

Bästa numret var enligt min och sambons mening ”Vuxendemokraterna”, en parodi som gick ut på att ett parti tyckte att de där som inte kan tala rent och inte kan försörja sig själva ska vi inte ha… Det handlar alltså om barnen!

Jag tyckte också väldigt mycket om de båda teaterspöken som uppenbarade sig i andra akten. Moa Borenberg-Swanström och Tuva Gustavsson var mycket bra på att ”ta publiken”. Det finns hopp för återväxten i Ronneby-revyn!

Klicka här för ett ljudklipp från slutet på första akten!

Bokens dag i Karlskrona fyller 70 år!

För två månader sen hade jag nöjet att vara konferencier vid ett arrangemang som fick namnet BOK 11, en härlig kulturafton som anordnades av Kulturkontoret med ivrigt stöttande av Blekinge läns tidning och Bokia. Föga anade jag då vilken lång tradition den här typen av arrangemang har i Karlskrona!

Det fick jag nämligen veta häromdagen, då vännen Johnny Karlsson överlämnade ett exemplar av boken ”Mina tidningsminnen” skriven av Helmer Wikström. Denne var under sitt yrkesverksamma liv bland annat verkställande direktör för tidningen Sydöstran från 1930. Han ägnar ett par sidor åt det första arrangemang med rubriken ”Bokens dag” som genomfördes i Karlskrona.

Året var 1942 och det var inget dåligt startfält man hade lockat till örlogsstaden: prins Wilhelm (jodå, han var författare och en duktig dokumentärfilmare också), Alice_Lyttkens, Sven Edvin Salje och Albert Olsson. Hälsningsanförandet framfördes av Helmer Wikström, så han var alltså min första föregångare som konferencier!

Så tyvärr, BLT, det var Sydöstran som var först med att anordna Bokens dag i Karlskrona. Men idag är det ju så mycket samarbete mellan de båda bladen att vi väl alla kan glädja oss åt detta oavsett vilken morgontidning vi läser. Sålunda blir det ett slags 70-årsjubileum om nu den här typen av bokafton upprepas även om BOK 11 på flera sätt var något nytt.

En annan intressant sak som framgår av Helmer Wikströms memoarer är att han redan på 1930-talet försökte få igång ett samarbete mellan BLT och Sydöstran. Men det kanske jag får återkomma till!