Regionteatern visar sitt höstprogram

VÄXJÖ onsdag. Det var helt underbart att efter sju år vara tillbaka på Regionteatern Blekinge Kronoberg och få ta del av höstens utbud. Jag gjorde en del intervjuer som ni kan höra på bloggen efterhand.

Det ser ut att kunna bli flera spännande produktioner, även om det är svårt att bedöma något som är knappt halvfärdigt. För de pjäser vi från den samlade pressen (och författaren av denna blogg) fick se utdrag ur var bara några veckor in i repetitionerna.

Den stora turnépjäsen i år blir Macbeth i regi av Öllegård Groundstroem. Hon har nyligen vidareutbildat sig och berättar i en intervju om hur hon har tänkt kring att placera Shakespeare i vår nutid och med en del modern musik. Lyssna här:

Vi fick också se inledningen till en thriller för högstadiet, som jag gärna skulle se, nämligen ”Wasteland”. Jag fick en intervju med Gustav Berg, skådespelare i pjäsen, som även den kommer senare här på bloggen.

En föreställning som alla bör hålla ögonen öppna för, är sensationen Fröken Julie som Pekingopera, ett gästspel från Shanghai. Den föreställningen dyker upp i Karlskrona den 11 oktober, Kalmar den 15 oktober och Växjö den 17 oktober. Ett unikt tillfälle.

Jag återkommer alltså inom kort med mera material från onsdagens presskonferens.

Copyright: Ingemar Lönnbom. Ljud och text får fritt återges med angivande av källa.

Vad gör du nu förtiden?

Det är ganska märkligt hur snabbt det har gått att återgå till verksamheten som egen företagare. Tiden på Boverket var intressant och givande, men att arbeta med sådant man själv väljer och hela tiden utmana den egna kreativiteten slår ändå det mesta. Att dessutom få verka i det mest praktiska av alla landskap är riktigt härligt.
Nu hör jag en och annan som undrar: vadå ”mest praktiska av alla landskap?”. Lugn, jag återkommer till det.

Den gångna veckan har varit full av intressanta möten, både planerade och oplanerade. I måndags rivstartade jag med en av mina nygamla samarbetspartner med ett möte på hög nivå inom Blekinges kulturadministration (ja, som ni märker är jag lite hemlighetsfull, men det beror på att ett viktigt konkurrensmedel för den egne företagaren är idéerna och kontakterna – samt rätt tajming!).

Tisdagen ägnades åt en kombinerad foto- och nätverksresa genom hela Blekinge, som toppades med ett besök hos min Facebook-kompis Nils-Åke Nielsen i Kyrkhult. Vi diskuterade olika sätt att göra den ovanliga diagnosen Marfans syndrom mera känd. Nils-Åke har en sällan skådad energi och har en massa idéer – dessutom bjuder han på sig själv. Mycket intressant och givande möte. Nu sitter jag och jobbar med att göra ett underlag så att vi kan argumentera vidare för någon form av publicering, som vi tänker det med utgångspunkt från Nils-Åkes egna erfarenheter. Som alltid finns behovet av pengar för att genomföra olika planer och där har vi idéer, men ännu inga konkreta löften.

Ronneby bokhandel säljer nu min gamla bästsäljare ”Från Danmarks vedbod till Sveriges trädgård” sedan jag levererade några böcker ur restupplagan. Jag gjorde också besök på ABF och Blekingearkivet, denna tisdag, samt träffade kompetenta grafikern Pernilla Larsson, Pernillas grafiska. Avslutade dagen med en uppfriskande litteraturdiskussion på Holje Bok i Olofström, där jag träffade en Wodehouse-entusiast som letade bortglömda svenska översättningar av sin författaridol.

Onsdagen inleddes med ett möte i Blekinge museums lokaler i Rosenholm, där jag presenterade en idé som än så länge är i formande-fasen. I övrigt blev det en del ideellt arbete både den dagen och andra, nu för Harry Martinson-sällskapet. Harry Martinson är ständigt aktuell och just nu finns förutsättningar för ytterligare intresse det närmaste året (tyvärr måste jag vara lite diskret här också!).

På torsdagen var det två viktiga, men rätt korta, möten. Det är ibland så att ju viktigare mötena är, desto kortare blir de! Båda mötena måste ses som framgångar, och de aktuella projekten går vidare. Det känns som om det är flyt just nu.

Enda motgången den här veckan var att Bolagsverket inte ville godta mitt förslag till nytt företagsnamn. Men det ska nog gå att komma rätt där också. Om nu SV-dagen i morgon lördag blir en succé så har veckan varit perfekt!

Just det, Blekinge som Sveriges mest praktiska landskap. Det handlar förstås om dess behändiga format. Som aktör på den blekingska kulturarenan behöver man sällan resa mer än någon timme för att komma till sin mest avlägsna destination. Det är också ett slags livskvalitet.

En riktigt bra debut!

I eftermiddag har Maria Olsson i Mönsterås gjort radiodebut. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det var en mycket stark och bra debut om frågor som inte precis är de lättaste att prata om – cancer och död.
Orsaken till att hon blev kallad till radiostudion var att Maria är ledamot i styrelsen för Cancerstiftelsen och sjuksköterska som arbetar med patienter i livets slutskede. Därmed kunde hon på ett bra sätt dels avliva myter om cancer, dels ge en trovärdigt bild av varför det finns felaktiga föreställningar – i det här fallet att vissa former av cancer kan smitta.

Gott att höra en frimodig röst från de gamla hemtrakterna – och dessutom i ett så viktigt ämne! Om du läser detta före 23 september bör du klicka på länken nedan och lyssna.

http://sverigesradio.se/sida/ljud/4106888?play=4106888&playtype=Sändning

Skrivarklubben i Blekinge

Veckans föredrag höll jag för Skrivarklubben i Blekinge. Vi var ett tjugotal personer som gemensamt tog oss till Skomakartorpet i Harkniven, norr om Bräkne-Hoby. Vilket vackert ställe och perfekt inramning för denna relativt lilla men livaktiga skara klubbmedlemmar.

Här är ett album med bilder!

Fiolspelarna, gitarristerna och sångerskorna Anna Magnusson och My Bejmar underhöll, bland annat med Gånglåt från Äppelbo!

Här kan du höra ett kort avsnitt från inledningen av mina 50 minuters berättelse om min väg till litteraturen – andras och egen:

Olof och Harry

Vad tyckte egentligen Olof Lagercrantz om Harry Martinson? Journalisten och chefredaktören på Dagens Nyheter har beskrivits som en man med dubbla personligheter – vasst kritiserande ena stunden och översvallande berömmande nästa. Akademiledamoten Lars Gyllensten ville till och med hävda att Lagercrantz’ kommentarer när Martinson och Eyvind Johnson tilldelats Nobelpriset var en bidragande orsak till Martinsons tragiska död.

Det är omöjligt att veta om Gyllensten hade rätt. Men Lagercrantz uppskattade uppenbarligen Martinson mycket och citerade honom i olika sammanhang (läs i bloggen Harry Martinson i tiden om detta) .

När jag idag gick igenom några loppis-fynd fick jag ytterligare ett intressant indicium på Lagercrantz’ uppskattning av Martinson. Det skedde när jag slog upp antologin ”Vår tids poesi”, som Olof Lagercrantz sammanställde och gav ut år 1959. Harry Martinson är den vid sidan av Gunnar Ekelöf som får mest utrymme i antologin. Visserligen skriver Lagercrantz att det inte ligger någon värdering i hur stort utrymme var och en av diktarna får. Men han skriver också ”Den mångsidige måste beredas större plats än den som håller sig till några få motiv”.

 

Att uppfylla drömmar

Sitter och tittar på min fars gamla presslegitimation från tidigt 1950-tal. Häromdagen blev jag påmind om att det numera är ganska få som känner till att han var på god väg att bli journalist på heltid. Naturligtvis är jag partisk, men jag är helt övertygad om att han hade kunnat bli inte bara journalist, utan även författare.

Den unge Eric Lönnbom skrev en vacker prosa – och på 1950-talet fanns det utrymme för detta även i en landsortstidning som Oskarshamns-Tidningen. Varför han hade denna drivkraft att ”skriva i tidningen” som det hette, vet jag inte. Han hade begåvningen och använde den. Han sålde artiklar till de tidningar som köpte. Under värnplikten i Kristianstad år 1950 skrev han för den numera avdöda Kristianstads läns tidning för att få lite extra pengar, då under pseudonymen Jens Odlare, vilket ju låter skånskt så det förslår. Stora pengar blev det inte, jag har för mig att det var 7 och ett halvt öre raden (räknat i den tryckta spalten).

Kanske hade han hellre velat bli skribent, vad vet jag. Drömmen hade i så fall möjlighet att gå i uppfyllelse när redaktören som har skrivit under legitimationen, Sven Sedvallsson, ägnade större delen av en dag åt att försöka övertala min far att låta sig anställas på OT. Han avböjde trots detta och fortsatte med tillfälliga skriverier. Hans livsval blev att fortsätta som lantbrukare med fiske vid sidan. Som jag förstår det, spelade det in att min farfar hade blivit sjuk och inte orkade ta huvudansvaret för gården längre – han hade dessutom åldern inne för folkpension. Så det kan mycket väl ha varit så att min far kände det som en plikt att ta över, ende sonen som han var.

Min farfar hade även han fått överge en möjlig framtidsbana i sin ungdom. Han hade tillsammans med en kamrat i Mönsterås drömmen att bli antagen vid skeppsgossekåren i Karlskrona. Han fick aldrig möjligheten, kanske därför att föräldrarna inte ville, kanske av andra skäl. Även han tog över gården efter sin far – fast i hans fall borde det inte ha varit så självklart, eftersom han hade en äldre bror. Denne broder valde emellertid att lämna Ödängla och köpa en annan gård. Men ännu när min farfar och jag i början av 1960-talet gick till Ödänglas norra strand (norre sin) och hägnade vattengård, spejade han ut mot Kalmarsund och berättade längtansfullt om hur han i sin barndom stått på samma plats och sett segelfartygen gå därute.

Man skulle kunna se det så att jag nu får möjlighet att sluta cirkeln. I Karlskrona finns inte längre några skeppsgossar kvar, men på min favorittröja med luva står devisen ”Rädda Jarramas” (skeppsgossefartyget) och iförd den sitter jag vid datorn och skriver texter för mitt levebröd. Gården på Ödängla finns kvar, men drivs av min bror som är mycket bättre lämpad.

Ray Bradbury och Harry Martinson

När jag får frågan om min favoritbok – egentligen en helt omöjlig valsituation – brukar jag svara ”Invasion på Mars” av Ray Bradbury. När jag nyss läste Svenska Dagbladets runa över Bradbury, som dog tidigare i år, stod där att Harry Martinson ansåg att denna bok var en av de viktigaste som hade kommit ut under 1950-talet.

Det gläder mig av flera skäl. Harry Martinson är mitt svar på den likaledes omöjliga frågan om ”favoritförfattare”. Som sekreterare i det litterära sällskap som vårdar Martinsons minne och verk motsvarar jag därmed bara förväntningar, men är likafullt helt sanningsenlig. 

”Invasion på Mars” är en samling berättelser om människans kolonisering av planeten Mars och kom ut 1950. Det finns paralleller till historien i Martinsons Aniara: jorden är på väg mot sin undergång i ett förödande atomkrig och människorna söker sig till Mars. I Martinsons epos kommer rymdskeppet ur kurs. När man läser Bradburys bok, inser man att det nog var bäst som skedde med Aniara. För människorna i Bradburys bok möter en befolkad planet med invånare som andligen står betydligt högre än krigarfolket från Jorden, som naturligtvis sätter igång med utrotning.

Precis som med Aniara är Invasion på Mars så mycket mer än ett rymdäventyr, det är en bok med stark inlevelse där författaren vill föra över en insikt på sina läsare. Båda understryker betydelsen av den andliga dimensionen hos oss människor utan att för den skull helt förkasta den tekniska utvecklingen. Kanske kan man säga att båda beskriver hur människan och den utveckling hon själv har satt igång har kommit i otakt.

Det är nog dags för ännu en omläsning av båda böckerna!

http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-romantisk-haxmastare-har-gatt-ur-tiden_7260263.svd

Vad betyder ordet ”kove” egentligen?

Det var en härlig upplevelse att få möta skärgårdsbefolkningen och prata ortnamn den 28 juli, när jag deltog i kulturfestivalen ”Klafs i koven”. Att vrida och vända på olika ord och deras betydelse väckte många tankar och jag hoppas kunna fortsätta undersöka detta med de lokala namnen och de lokala orden på olika sätt. Nu tänkte jag berätta lite om hur jag tror att det kan komma sig att ordet kove som betyder ”litet rum” på danska har kommit att betyda ”rutten tång” i Blekinges östra skärgård.

Den ena betydelsen är naturligtvis lika rätt som den andra. Ord betyder det vi bestämmer att de ska betyda, språket är en överenskommelse och den överenskommelsen ser olika ut i olika tider och på olika platser, det är det som är så spännande med språk och ord.

Jag har redan för närmare 40 år sedan stött på ordet kove, när jag 1974 höll på med att samla in underlag till det som skulle bli min första skrift ”Ortnamnen på Ödängla” som kom ut först i en stencilupplaga och sedan publicerades i hembygdsföreningens årsskrift STRANDA. Kove betydde på Ödängla på 1800-talet en väl avgränsad del av en trädgård eller dylikt, kanske trädgårdsland, det som för ett par hundra år sedan allmänt kallades ”kålgård”.

I danska betyder det alltså litet rum och i skånskan har det också kommit att betyda ”koja” enligt en tolkning av ortnamnet Torekov, där kove synbarligen ingår som ett sista led. Litet rum och koja ligger ju ganska nära varandra i betydelse och dessutom kommer vi ganska nära innebörden i det engelska ordet ”cove” som betyder liten vik eller bukt. Samtliga dessa ord och deras betydelser syftar på något som är avgränsat och mer eller mindre skyddat och instängt.

Vad har då detta med ”rutten tång” att göra, som alltså är den nu gängse betydelsen av kove i Blekinges östra skärgård? Jo, det ligger väl nära till hands att tänka sig att små skyddade vikar kan ha kallats kove, men att betydelsen så småningom har förts över till det som ofta finns och ”frodas” i den skyddade viken, nämligen tång i mer eller mindre stark förruttnelse. Detta är naturligtvis svårt att leda i bevis, men det är en hypotes som inte är alltför djärv. Från Cove i England till Kove på Ungskär är inte så förfärligt långt. Och det finns ord som har färdats mycket längre än så: ordet kås som betyder en anordning för att förtöja båten som kan vara en stenbrygga, oftast i kombination med en i strandkanten uppgrävd ränna. Det har motsvarigheter i latinet och kan alltså sägas ha rest från Rom till den svenska kusten.

Irene Svenonius orolig för skärgårdskulturens framtid

MÖNSTERÅS Det är kanske inte alla som vet att den högsta tjänstemannen i Stockholms stad kommer från Vållö i Mönsterås kommun. På lördagen berättade i alla fall stadsdirektör Irene Svenonius om sina mödrars och fäders ö på hembygdsfesten i Mönsterås. Hon gav en spännande bild av hur Vållö har utvecklats från lotsö till dagens ålfiske. Men det var med bekymmer för framtiden hon avslutade sin historiska exposé: ” Om inte något görs kan de fem ålfiskarna på Vållö idag vara de sista” sade hon med tydlig adress till berörda myndigheter och till landsbygdsministern, som hon tycker behöver påminnas om att han också är fiskeminister.

Även om detta moderna problem inte var huvudinnehållet i Irene Svenonius föredrag, så var det tydligt att hon är allvarsamt bekymrad över framtiden för skärgårdskulturen vid våra kuster och inte minst för den ö där hon föddes. Hon tillbringar fortfarande all fritid hon kan uppbringa på Vållö. Hennes bekymmer gäller framför allt ålfisket, där det ju har införts kraftiga restriktioner och ett system med fiskelicenser som inte kan överlåtas. Det innebär alltså att en äldre fiskare som vill lämna över till den unga generationen inte kan göra detta. Oron gäller förstås alla skärgårdssamhällen där ålfisket är en vital del. Hon stöder därmed krav som fiskarbefolkningen tidigare har fört fram när det gäller åfisket.

Här kan du lyssna till en ljudfil med ett centralt avsnitt i Irene Svenonius’ resonemang.

Slutklämmen var att hon tycker att det vore oerhört tråkigt om den här typen av små samhällen förlorade fisket som ekonomisk grundval och att man i stället bara skulle få pittoreska turistidyller som saknar en levande näring en stor del av året.

Det var också intressant att höra Irene Svenonius’ tankar om vad från hennes uppväxt som har varit till nytta i arbetet som hög tjänsteman i en av landets största förvaltningar och med kontakter i alla nivåer av samhället. Hon pekade på den grundläggande insikten att man förvaltar egendom för att kommande generationer ska ha något att ta över och att man inte ska låta sig imponeras av fina titlar utan hellre se till den enskilda människans egenskaper.

Något sensationellt avslutade hon med att berätta att hon, som ända sedan ungdomen varit engagerad i politiken för moderaterna, har ett favoritcitat från en av socialdemokratins främsta företrädare genom tiderna, mångårige socialministern Gustav Möller: ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från den fattige”.

Flera delar ur Irene Svenonius’ föredrag på hembygdsdagen i Mönsterås kommer att läggas upp på min Youtube-kanal om några dagar.

Materialet i detta blogginlägg inklusive bilder är fritt att använda med angivande av källa: ”Ingemar Lönnbom” eller ”bloggen http://www.lonnbom.se” 

Ronneby blodbad – en alltför sann skröna

Det är gott att se teatertraditionen föras vidare i Ronneby. Första gången jag såg en pjäs betitlad ”Ronneby blodbad” ingick en måltid i biljettpriset. Man fick då på 80-talet (?) som publik helt enkelt delta i det gästabud som Ronnebyborna anno 1564 firade trots att svenska trupper närmade sig stadens omgivningar. 

I sommarteatern ”Blodbadet, en helt ny historia” deltar publiken i stället genom att röra sig i den befintliga scenografin som samtidigt är den plats där det verkliga blodbadet utspelade sig. Vi uppmanas alla fly in i kyrkans (bedrägliga) säkerhet när en fruktansvärd övermakt i form av svenska och finska trupper är på väg att bryta igenom försvarslinjerna. Det greppet fungerar, liksom det mesta i denna föreställning som är väl värd att se oavsett om man är intresserad av historia eller ej. Nu är det inte många föreställningar kvar, men jag tror att det blir fullspikat bara vädret är lika gynnsamt som på torsdagsaftonen. Regnet kom först sedan vi alla tagit oss in i Heliga Kors Kyrka.

Det ligger i tiden att berätta den egna, den lokala historien, inte minst i sommarteateruppsättningarna. Om Blodbadet kan sägas att även om källorna är ganska få och knapphändiga kring denna tragedi som ju verkligen har inträffat, så har de uppenbarligen varit starkt inspirerande för manusförfattaren Magnus Bejmar. Hans manus och regissören Johan Westermarks bearbetning har utmynnat i en föreställning där spelstilarna växlar nästan scen för scen. Från nästan buskis till nästan Shakespeare om jämförelserna ursäktas.

Men det blir inte spretigt på ett dåligt sätt. Jag rördes både till tårar och lyftes till skratt av en ensemble som har gjort ett mycket bra jobb under inte helt optimala förutsättningar. Trots att torsdagskvällen bjöd på ett av de bästa vädren som upplevts denna sommar, så kunde Pluvius inte låta bli att med sina droppar hota den känsliga elektroniken, som alltså fick räddas samtidigt som avslutningen spelades inne i kyrkan.

Ronneby kyrka är alltså en av de viktigaste delarna i denna föreställning, man kan nästan säga att den är skådespelare med bärande roll. Dåtid och nutid blandas här på ett sätt som är väldigt speciellt och som inte någon annanstans hade kunnat bli så känslomässigt laddat som här i gränslandskapet Blekinge, mellan Danmark och Sverige.

Summan av Ronneby Folkteaters arbete blir en skröna som ibland är alltför sann. Som när förödelsen av staden redan är ett faktum och det börjar gå upp för de överlevande att så många av deras nära och kära har dött i blodbadet. Då kommer historien nära, och vi inser att det som hände i Ronneby 1564 bara är alltför likt det som hände exempelvis på Balkan på 90-talet och i Syrien nu. För en gångs skull störs jag inte av att regissören i programbladet gör sådan parallell (med Irak-kriget). Ofta är det både onödigt och klyschigt att försvara uppsättningen av en pjäs med att ”den hade kunnat vara skriven idag”. Dels är Blodbadet verkligen en helt ny pjäs, dels skriver den i inte publiken på näsan att sånt här händer även i våra dagar. Den reflektionen kommer av sig själv.